Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - William Nicholson och hans gravyrverk. Af August Brunius. Med 8 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
AUGUST BRUNIUS.
Ja.me.5MeN« ill Whistler .
UR »TWELVE PORTRAITS. FIRST SERIES».
på höjden af makt och arbetskraft, inte
agiterande, inte ledande midt upp i de
parlamentariska stridernas hetta och
virrvarr. Nej, artisten har sett honom på
gamla dar njuta sitt otium i stillheten på
Hawarden Castle, möjligen grubblande öfver
»The horrors in Bulgaria» eller något
kvistigt teologiskt problem. Denne enkle
gentleman i sina gammalmodiga kläder,
med knän på byxorna och en grof käpp i
handen har ingenting märkligt öfver sig,
om man bortser från det karaktärsfulla
hufvudet med den tankeansträngda,
svårmo-digä blicken.
I dessa tre porträtt framträder tydligast
ett drag af osminkad ärlighet, af
förtrolighet med modellen så att säga;
människorna äro tagna ur det lefvande lifvet så
som de gingo och stodo. De stora männen
bli väl mera gigantiska och gåtfulla på
afstånd, mera sannare, men lefvande kunna
de icke skildras. Det är ju svårt att utan
närmare kännedom om personen afgöra,
huruvida detta är ett karaktäristiskt drag
hos Nicholson och icke snarare en
gemensam brittisk rasegenskap. Det synes mig
ända, som om det senare
vore det sannolikaste.
Engelsmännen ha visserligen
som ras en stor svaghet för
det de korativa och
pompösa, men deras humor och
sunda förnuft hindra dem
dock från att som tyskarna
intaga en knäfallande
attityd för sina stora män ; de
ställa dem icke ens på
piedestal för att kunna dyrka
dem bättre, de vilja hellre
ha dem midt ibland sig,
utsatta till och med för
grof-kornigt skämt och öknamn
men också föremål för en
mera ärlig och mera
personlig beundran.
I en samling porträtt som
denna måste det naturligtvis
finnas några som äro svaga
i det ena eller andra
afseendet. Det är lätt att peka
ut dem och lätt att nämna
svagheterna; kejsar Wilhelm,
Ibsen, Edison och några
andra tillfredsställa väl föga
mer än anspråken på yttre
likhet. Men de äro få, färre än
mästerverken till och med. Till de senare
måste man räkna bilden af den engelske
målaren och grafikern Whistler. Det är ju en
gammal iakttagelse att kamratporträtten
tillhöra konsthistoriens intressantaste och mest
lefvande verk, och icke heller i detta fall
slår iakttagelsen fel. Whistlerporträttet
intar en alldeles särskild plats i Nicholsons
produktion genom kompositionens
raffinemang och humorn i karaktäristiken. Det
första intrycket man får af det är, tror jag,
ett intryck af lustighet; man måste småle åt
mannens narraktighet, åt hans nästan
barnsliga förtjusning öfver sin egen farliga och
diaboliska person; hälften barn, hälften
skådespelare, möjligen älskvärd i den förra
egenskapen, möjligen genial som histrion
betraktad, men en ganska liten människa — så
ungefär forma sig reflexionerna, när man vill
analysera detta första intryck. Men se när
mare på honom ett ögonblick, och leendet
försvinner kanske. Han inte bära vill vara
det. Han är verkligen en smula diabolisk:
monokelns glitter, det kalla leendet,
hållningens nästan titaniska öfvermod i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
