Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oscar Levertin. 1862—1906. Några minnesord af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532 JOHN KRUSE.
De stora poler, mellan hvilka all
tillvaro svänger, Kung Lif och Drottning
Död, ha väl heller aldrig i någon svensk
diktares verk till den grad som i
Lever-tins utgjort de ständigt återkommande
ledmotiven. (De ende som i detta fall
skulle kunna tänkas upptaga en täflan
med Levertin vore väl Stagnelius i äldre
tid och Per Hallström i nyare.) Åter
och åter i alla de fyra diktsamlingarna
(1891, 1894, 1901 och 1905) ljuda dessa
tongångar, lika gripande i begynnelsens
klara enkla visa som i svanesångens,
Salomocykelns, praktfulla och konstrikt
bygda sonate pathétique.
Kärlekssångernas rent orientaliska, heta och tunga
sensualism får genom den allestädes
närvarande bakgrunden af dödstankar och
dödslängtan en mäktig, stor karaktär,
lyftes till svalare rymder. Levertins
kärleksdikt, hur sensuelt färgad den än må
vara, blir aldrig lasciv. Dess rika smycken,
som lysa i sällsamt heta, dunkla färger,
bli liksom tvagna rena i den oafbrutet
rinnande dödsflodens isklara vatten.
Den lifsberusade melankoliker, som
skrifvit dessa dikter, har sålunda äfven
ett starkt accentueradt drag af filosof.
Han ser långt ut öfver stundens
stämning, hans tanke är stadd på rastlös
forskningsfärd i forntid och nutid. Och
så formas Levertins gestalt småningom
under åratals tysta och oaflåtliga arbete
och strider som konstnär och forskare
till den typ af en mångsidigt bildad vis,
som han redan tidigt låtit ana och som
i hans dikt står fullfärdig i det stiliserade
själfporträttet kung Salomo:
Jag har jublat, jag har lidit,
genom eld och vatten gått.
Blods och tankes strider stridit,
ax och agn i byte fått.
Salomo nu slutar segla,
når ur storm sin fridsdröms ö.
Nu vill tingen blott jag spegla
djupt som du, min djupa sjö.
Moln som hasta, blad som susa,
vilda vingslags himmelsflykt,
timmarna som tunga brusa
spegla vill jag, djupt och tryggt.
Endast spegla! Endast bjärta
bilders bländverk varde allt.
Intet störa skall mitt hjärta
stilla, strålande och kallt!
Det är icke någon glad eller
lättfattlig typ, denne resignerade men stolte
stoiker, hög och kall som fjällets tinne
men också densamme, som så besegrat
sin själfviskhet, att han till sin broder
Morolf, röfvaren af hans älskade Sulamith,
kan säga:
. . . Jag öfvervunnit
med bitter strid all nattens hat.
Och kärlek har till sist blott brunflit
för dig, min ungdoms lekkamrat.
I novellen Kalonymos (1899), en
historisk fantasi, icke utan släktbiografiska
drag, är det också den osjälfviska
kärlekens evangelium Levertin predikar. Den
unge juden, som drar från stad till stad
för att »lara sin förtryckta och olyckliga
stam, att också för den är hatets tid
ändtligen förbi, men att de först måste
lara sig älska alla som bröder, hvilken
tro de än bekänna, för att själfva varda
fria», är i själfva verket en kristen
humanist, och hur sköna äro ej hans
afskedsord till den älskade: »Ja, Esther,
ögon är till sist alltsammans. Svarta
ögon och blå ögon, ögon som förstå och
ögon som än icke lärt att förstå
hvarann. Men öfverallt på jorden, där det
finns människoögon, finnes också den
kärlek, som låter människor lefva och
öfvervinna allt.»
Denna vackra novell har i hela sin
stämning af frid, af adel humanitet mycket
som erinrar om Viktor Rydbergs
historiska romaner. Så kunna vidt skilda
lifs-åskådningar beröra hvarandra hos andens
verkliga stridsmän.
Andra tänkare kunna komma till andra
resultat än Levertin, hvars hela lifssyn
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
