Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOSUE CARDUCCI.
611
begaf sig, att kommittén anmälde icke mindre
än tjugofyra mer och mindre svåra missbruk
inom den allmänneliga kyrkan, af hvilka det
första rör »de andliges och isynnerhet
prästernas invigning, vid hvilken ingen omsorg,
ingen sorgfällighet användes, i det att
öfverallt personer antagas till det heliga
ämbetet, och isynnerhet till prästämbetet, om
de äro än så oerfarna, än så vanbördiga,
utmärka sig för en dålig vandel eller ej
uppnått den rätta åldern. Häraf uppkomma
oräkneliga skandaler, häraf förakt för
prästämbetet, häraf det förhållande att
vördnaden för gudstjänsten icke allenast
förminskats, utan äfven så godt som dött ut».
Denna första anmärkning må här ensam
göra tillfyllest; man kan ju tänka sig, att
också de andra hade sin djupa innebörd.
Angående staden Rom själf, »moderkyrkans
och de andra kyrkornas ledarinna»,
antecknades, att alla främlingar, som kommo in
i Peterskyrkan, skandaliserades däraf, att
mässan förrättas af några sluskiga och
okunniga präster, klädda i kyrkoplagg och
dräkter, »som icke anständigtvis skulle
kunna begagnas ens i sämre hus» ; att »i
denna stad äfven kurtisaner uppträda som
ärbara kvinnor eller rida på mulor, åtföljda
midt på ljusa dagen af adelsmän, som äro
anställda i kardinalernas hus, och af
andlige män. Uti ingen stad hafva vi sett
ett sådant fördärf som i denna, som borde
vara en föresyn för alla. De bo äfven i
präktiga hus»; samt att där äfven
förekommo hat och ovänskap mellan enskilda
personer, hvilka det borde åligga
förnämligast ärkebiskopen (= påfven?) att bilägga.*
Allt detta kunde passera i påfvens egen
stad, under hans egna ögon, och, om än
icke de kommitterade sett maken på annat
håll, torde det väl ändock gälla äfven i
detta fall, att, när sådant kunde ske på
det färska trädet, hvad skulle då icke ske
på det torra?
Åtskilligt har blifvit annorlunda, sedan
detta skrefs. Rom hade redan före det
påfliga regementets slut blifvit anständigare,
och äfven i andra stycken torde kunna
spåras en och annan förbättring, men i stort
sedt är nog katolicismen sig lik som den
varit hafver, dock med det högst
väsentliga tillägget af jesuitsällskapet sedan 1540,
* Citaten äro hemtade ur 1551 års
Salamanca-upplaga af Summa Concilioru7?i, utgifven af
dominikaner-munken Bartolomeo Carranza.
som så många gånger blifvit ihjälslaget,
men om hvilket dock alltjämt gäller
Galileis ord: e pur si muove; och det är visst
än i dag alldeles riktigt hvad Gunnar
Wennerberg julaftonen 1851 hörde en ung,
romersk monsignore säga (Samlade skrifter
IV 246):
Mig bryr det föga
Hvad kyrkan lär, allenast makt hon har
Att tvinga massan lyda hvad hon finner
För sig förmånligt och för henne drägligt;
Och sådan makt har endast den katolska,
Som löser och som binder ej blott där —
Här sände han en hånlig blick mot höjden —
Men här och det vill säga mer, ty det
Är visst .... det andra . . . hm b
Det har synts lämpligt att lämna denna
öfversikt af åtskilliga förhållanden såsom
en bakgrund, mot hvilken Carduccis
litterära verksamhet bör betraktas, för att man
skall kunna rätt uppfatta och rättvist
bedöma den. Som en ovanligt begåfvad gosse
hade han framlefvat sina barnaår i
marem-mans enslighet, undervisats af en, som det
vill synas, tämligen sträng fader nästan
uteslutande i latin med det gamla Roms stora
män till förebilder, och däremellan smugit
sig till att läsa på egen hand den historia
och vitterhet han kunde öfverkomma. Den
därpå följande vistelsen hos Scolopierna i
Florens just under det skede, då
ynglingens utveckling är starkare och
stämningsfullare än någonsin, väckte förmodligen hos
honom detta hat och förakt för
kristendomen, som sedermera varit ett så utmärkande
drag hos honom, men som ändock till en
viss grad har berott på ett missförstånd,
i det han satt likhetstecken mellan
kristendom och katolicism. Vare emellertid
därmed huru som hälst: i det italienska
fäderneslandets just då på allvar begynnande
frihetskamp, som i tidens fullbordan
ändtligen vardt definitiv, fann han påfvemakten
såsom det största hindret för yttre och inre
frihet. Men äfven allt annat, som ställde
sig hindrande i vägen för utvecklingen, var
honom en styggelse, och öfver allsköns
lumpenhet, som kunde tänkas sätta en fläck
på fosterlandets blanka sköld, var han en
omutlig hämnare, liksom å andra sidan han
villigt ägnade lof och pris åt både äldre
och nyare tiders stora minnen samt åt allt
och alla som voro ära värda.
Den först år 1901 utgifna och sedan
flera gånger omtryckta upplagan af
skaldens samlade dikter bär på titelbladet orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
