Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till Carl Rubert Nybloms sjuttifemårsdag. Af Ruben G:son Berg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL CARL RUPERT NYBLOMS SJUTTIFEMÅRSDAG 179
den tid, öfver hvilket han utföst sig att
informera de studerande. Nu efteråt kunna
vi ju också uppskatta det arbete, som låg
bakom en hel del af dessa
litteraturhistoriska öfversikter, hvilka väl behöfts i tryck,
och som Nyblom måst sammanställa med
en utomordentligt omfattande syntes inom
de olika hufvudområdena af sin professurs
jättevidd, inom hvilken de flesta
handböcker tröto. Sedan dess har Nybloms
förnämsta lärjunge och hans efterträdare på
katedern sökt afhjälpa en af bristerna på
dylika arbeten i vår bokvärld genom sin
kolossalt anlagda »världslitteraturens
historia». Han har inledt sitt verk med en
tillägnan till Carl Rupert Nyblom, ur
hvilken jag vill citera ett par ord, som vittna
om en äldre generations intryck af denna
och som visa åt samma håll som raderna
här ofvan. »Det är dig», skrifver Schiick,
»jag har att tacka för, att jag öfverhufvud
kom att egna mig åt litteraturhistoriens
studium. Det var framför allt ditt
väckande och lifliga föredrag, det
konstnärliga och friska i din personlighet och din
förmåga att känna med ungdomen, som
drogo mig och mina jämnåriga till din
föreläsningssal.» I fortsättningen af
samma tillägnan läses vidare det tungt vägande
erkännandet af dessa Nybloms föreläsningar
som uttryck för vetenskaplig åskådning:
»Väl hafva fakta och teorier ändrats, sedan
jag för 27 år sedan hörde dig föreläsa
världslitteraturens historia, ty inom vår
vetenskap har utvecklingen lyckligtvis varit
ytterst snabb, men den historiska
uppfattning, du redan då hade af fenomenen,
har jag aldrig funnit anledning att frångå
utan efter min bästa förmåga sökt fasthålla
och utveckla.»
Var han sålunda en fängslande likaväl
som skicklig föreläsare, hade han naturligt
nog efter nittiotalets midt behof och begär
efter hvila och kunde inte som fordom
deltaga med de unga på det personligt
påverkande sätt som det moderna
seminarieväsendet möjliggör. Han dolde inte
för oss, att han längtade efter att få dra
sig ifrån sin universitetsverksamhet. Det
var ju också lätt att förstå, äfven om en
man med hans spänstighet och lifliga
humör ingalunda föreföll pensionsmässig. Men
en allt för stor åldersskillnad omöjliggör ju
det friare personliga tankeutbyte, som är
en nödvändig fyllnad i de officiella pro-
Fot. H. Osti, Uppsala.
C. R. NYBLOM 1877.
fessorsgöromålen, om läraren skall verka
med samlad personlig makt. Vi de yngsta
blefvo därför lämnade utan detta och
saknade det. En lång rad af framstående
lärjungar från tidigare skeden intygar
emellertid, att denna vär saknad inte delades
af tidigare årsklasser, som både i och utom
hans vittra, konstnärliga och musikaliska
hem hade lyckan att närmare lara känna
hans vinnande och humorfulla personlighet.
Som skriftställare var Nyblom för oss
naturligtvis framför allt vetenskapsmannen.
Det var de båda samlingarna »Estetiska
studier», af hvilka vi särskildt hade att lara
oss periodindelningen i svensk
litteraturhistoria. Det var vidare ett antal
monografier, som med formens distinktion
för-ente en hos vetenskapsmän mindre vanlig
artistisk läggning. Vare sig det gällde en
tonsättare sådan som Adolf Fredrik
Lindblad eller en bildande konstnär sådan som
Adelcrantz, gaf Nybloms framställning
icke bära samlingen af fakta, materialet,
utan äfven en helhetsuppfattning, och bars
af ett friskt lyriskt temperament, som man
först uppskattar till sitt rätta värde, när
man nödgats plöja igenom böcker om
litteratur och konst af annalister och notisö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
