Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Nyare diktböcker. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DIKTBÖCKER 621
de liknelsei, af retorik och antiteser, af
granna namn och stora bokstäfver.
Impe-ria visar sin tjuskraft främst genom den
lidelse, hvarmed både hon och andra vid
alla möjliga tillfällen deklamera hennes
namn. När hon säger:
min far var Satan och min mor
var Öknens Ensamhet — — —,
måste man beundra författaren, ty hvad
hade satsen tryckt med idel små typer
blifvit? Men han borde nöja sig med kraften
och afstå från djupsinnet — han kan
nämligen bli alldeles för förfärligt djup, såsom
i visdomsordet:
Blott därför är du älskad så, Imperia,
att du åt alla gaf, hvad du åt ingen gifvit.
eller i detta:
Ack, mor, det finns ej lott så grym och hård
som den att vara adlig och att svälta: —
ty deras svält är ej att vara hungrig jämt;
den är att aldrig vara mätt.
Vill man jämföra en hopgjord antites med
en inspirerad, skall man ställa bredvid
hvarandra Sven Lidmans ord om »dem som
alltför tidigt frysa» :
de vissna tidigt och de vissna länge —
och Edv. Bäckströms liknande ur
»Syrener» :
vi blomstra flyktigt och vi vissna länge.
Det är glädjande att Sven Lidman trots
alla ansträngningar ej lyckats väcka den
moraliska indignationsstorm, som ofta för
en tid blåst upp en intelligent
budoarför-fattare till en stor problemdiktare. Vill
han en gång uppge hoppet därom, lugna
sig litet och lara sig sofra, kan han
tvifvelsutan bli måhända icke en ny Johan
Nybom, men det finns blygsammare litterära
platser att med nit och trohet fylla.
*
Axel Ahlman och Harald Johnsson
företräda den yngsta skånska
skaldegenerationen, den för hvilken »de unge
skåningarne» redan blifvit mästare. Hvem känner
ej fläkten af Ekelunds yttre formgifning i
dessa rader ur Hvita stjärnor’.
O, denna glans om ditt hufvud!
O, denna adlade skönhet,
hvem äger ord för den!
Hvem mäktar gifva hårets mjuka fall
Öfver din marmorpannas höga tempelväggar
och ögonens djup.
Detta älskar jag.
Ahlmans ungdomliga skönhetslängtan
har ej helt misslyckats i sin sökan efter
själfständiga uttryck. Se t. ex. början af
»Storm». Men ännu tvingar den honom
allt för ofta ut på diktens allmänning —
äfven den vackra prosan i »Den
fullkomnade uppenbarelsen» har för mycket ytlig
poesi — och därtill är det något bundet,
något ofullgånget i hans diktstil. Vissa
stycken äro icke dåliga, men intet är
slående skönt. Emellertid får man ej döma
en skald efter hans förstlingsarbete, och det
personliga intryck Ahlman gör är
tillräckligt vinnande för att man vill önska honom
bättre lycka nästa gång. Med Norlind,
som smyckat hans bok med vignetter, mer
enkelt och harmoniskt vackra än några jag
sett af honom, har han en ton af godhet
och allvar gemensam. Äfven ur hans
erotiska dikter, hvilka eljes äro minst lyckade,
klingar vackert den osjälfviska ömhet, som
hos hvarje fin ung man väcks af
le premier »oui» qui sort de lévres bienaimées.
Harald Johnssons Solregn visar
samma blandning af nedärfda, nötta
skönhetsmedel och egen poetisk skaparlust som
Ahlmans lilla bok, men han har sammansmält
beståndsdelarne skickligare. Han skrifver
alltigenom ledigt och vackert, han förstår
antydningens för poesin grundläggande konst,
han får en poetisk lifssyn af sin moderna
oändlighetstro. I utbyte är han mer vek,
mer billigt melodisk i formen än sin
skaldebroder, liksom hans diktarpersonlighet röjer
mindre allvar och mest sysslar med de
vanliga unga poet-känslorna.
Naturligtvis står hans förstlingsarbete
långt tillbaka för Österlings, om hvilken
han eljes i någon mån erinrar, såsom i
följande strof ur diktcykeln Sundet, hvars
tre småpoem tillhöra samlingens vackraste:
Snart ligger allt i denna natt begrafvet^
som sjunker stum och kall förutan skoning
och sveper lifvet i sin blå försoning.
— Blott fjärran hörs en klockboj öfver hafvet.
Det är icke tillfälligt att unge diktare
oftast lyckas relativt bäst med sonetter, ett
versslag som, om man blott har någon
formvana, mer än andra skrifver sig själft.
Svårigheterna har man rätt ordentligt rådt bot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0675.html
