Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om stil. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM STIL 645
mista sin kraft. Framför mig ligger en
bok, som på tal om Thorwaldsens
oerhörda rykte säger, att »det väl aldrig
funnits någon konstnär i sannare mening».
Boken är inte mer än tretti år gammal,
och ända är Thorwaldsen, trots det
medgifna behaget i hans reliefer, nu redan
en af de djupast nedflyttade. Så hastigt
går förändringen. Skulle man nu säga
till en ung skulptör, att han vore ett
stycke af en ny Thorvaldsen, blefve han
lagom glad.
Så fort ett nytt stilsystem börjar
kämpa för sin rätt att bilda sig, begynner
också omflyttningen. Det medför att när
vi i våra dagar vända oss till något
främmande stilsystem för att få veta något
nytt, möta vi i stället den suggererande
omflyttningen, liksom vi i Athen bli
bjudna på antikviteter från moderna
fabriker i Tyskland. Det är ju i Tyskland
som nu allt skall mätas och vägas, men
tyskarna ha dålig smak, och deras
tan-tiga bindmössa gör jorden ännu fulare
och löjligare än någonsin
psevdoklassi-citetens peruk.
Om vi hälsa på hos andra tider, blir
alltså besöket fullt af förvirring. —
Godmorgon, gudomliga Petrarca, börjar
man; hur har du det nu? — Hvem,
jag? Tyst, borgarseklet skrattar! —
Då bugar jag väl för dig,
rödmantla-de Dante. Förlåt, hur är nu titeln? —
Hyena, jag är »en hyena bland grafvar».
•— Så återstår mig ända lyrikens
mästersmed, du Shakspeare. Hosta inte. Jag
minns nog, att du störtades i hafsens djup,
men du togs upp igen, och lagerkransad
spelas du för tomma hus. Det sista
kanske ännu större ära än din krans. —
»Ära? Mina karlar behöfde stolta
monologer för att tala. Men tala ryska eller
tyska bönder på det viset? Det är förbi
med mig igen. Jag är en fraspannkaka
och »en dålig konstnär».
Går man också den mödosamma sti-
gen ända till källorna, belyser samtidens
sken ända vägen. Hvad som inte
passar har skickligt förtunnats till en blek
skugga; det andrastår massivt och tungt
med den hufvudsakliga uppgiften att
klappa adertonhundratalet på axeln och
säga: Vi förstå hvarann, vi två.
Så kommer felslutet. Eftersom allt,
som var bra, riktigt och stort på
adertonhundratalet också var det i det
förflutna, måste detta fortfarande för all tid
förbli bra, riktigt och stort. Därmed
förvandlas hela universum till en
allmännelig kyrka, ett enda stort
adertonhundra-tal. Man tycker sig nog höra röster ur
hvalf och grafkällrar, men lyss man noga,
märker man, att det endast är välbekanta
ekon från officianten vid altaret. På
det sättet försäkrar sig slutligen ett
stilsystem inte blott om det förflutna utan
också om det tillkommande, och först
när detta genomförts, inträder lugnet
och — döden.
Ett stilsystem är, trots allt detta,
dock inte blott och bart en dårskap,
utan i sin första utveckling är det en
logisk metod liksom ett filosofiskt
system, och alla ett tidehvarfs
kraftigaste viljor täfla då om att där mura
in sten på sten. Att ett träd slutligen
öfverlefver sig själf och ramlar är inte
något bevis mot trädets rätt att först
spira och grönska. Men det, som
ursprungligen var frigörelse, blir
småningom en stilvana. Då är det klokt att
ibland slå med stålhammare på vanans
hårda kristall och ta det lugnt, om det
sedan ser ut som snus på papperet. Allt
lagstiftande och förkunnande kan dock
inte bortskymma, att långt före oss
många gånger om lysande tider ha växt
fram på rakt motsatta grundvalar och
att med visshet äfven framdeles dylika
komma att uppblomstra just genom att
vända adertonhundratalets smakbegrepp
på hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
