Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»DET GÅR AN» 97
»Därför» — det är den lilla skizzens
fa-bula docet — »låtom oss önska och hoppas,
att snillet och de stora, äkta gudasända
förmågorna aldrig må utsända skefva, otydliga
och mörka budkaflar bland oss svaga
människor, som icke alltid kunna förmå att
genomskåda den innersta och rätta andemeningen, ty
att denna måste vara re?i och god hos ett stort
snille, det tager jag för lika afgjordt, som att
den fågeln, hvilken i trädets högsta topp synes
oss grå och mörk, dock kan prunka af de
härligaste färger fast han sitter för högt för att af
oss kunna rätt ses. Låtom oss därför bedja
till Gud att han lägger snillet sådana ord i
mun som gagna och icke fördärfva.»
Djupare tog hon problemet i
Torparen och hans omgifning (1843), som
bl. a. var skrifven mot
äktenskapsskilsmässan och afsåg att framhålla
äktenskapslöftets" förädlande inflytelse äfven
under de olyckligaste förhållanden, ty
»stora, heliga eder äro just de kraftiga
hjul, som frambringa stora
öfvermänsk-liga dygder», enligt hvad hennes
språkrör, den gamle kyrkoherden, yttrar.
Den andra betydande
romanförfattarinnan Fredrika Bremer snuddar också
vid ämnet bl. a. i En dagbok (1843).
Den kvinna, som här för pennan, Sophia
— hvilken representerar Fredrika
Bremer själf — förklarar om en man som
hon anar vill erbjuda henne sin hand:
»Jag håller af Brenner, men icke så
mycket, som jag älskar mitt oberoende, min själs
lugn, utsikten för en fridfull, sorglös framtid.
Jag vill blifva hans vän, men icke mera. Jag
fruktar äktenskapet, fruktar det förtryck, det
dunkla, djupa lidande som så ofta alstras af
den ena människans makt öfver den andra.
Jag har så mycket sett däraf.»
Så långt är alltså Fredrika Bremers
Sophia ense med Sara Videbeck. Men
hon fortsätter med direkt polemik:
»Väl vet jag att, i följd af den visa
lagstiftningen inom vår evangeliska kyrka,
äktenskapet icke är ett oupplösligt band, utan att
skilsmässa kan vinnas på flera sätt, hvarföre
ock den polemik, som från vissa håll höres mot
vigsel och äktenskap, är nätt opp det
onödi-Ord och Bild; ij:e årg.
sophie von knorring.
blyertsteckning af maria röhl (1842).
I K. Biblioteket.
gaste och orimligaste jag vet. Ty hvilken ren
och tänkande människa ingår väl i denna
förening utan allvarlig vilja att anse den så som
vår vigselakt så skönt uttalar, erkännande i
denna akt den offentliga förklaringen af en
Guds tanke, och som därföre bör anses som
lag och regel på jorden. Om Han, som talar
själf, blott en gång eller två, till jordens barn,
och lämnar dem sedan att utveckla meningen
af sina ord, om äfven Han icke med sitt ord
bekräftat den åsikt af äktenskapets helgd, som
ren i världens första tider uppgick inom
människosläktets rena medvetande, så skulle
mänsklig klokhet allena leda till stadgande af samma
lag och ordning för äktenskapet med blicken
fästad på barnen, som blifva dess frukt.
Vigseln, som uppkallar hos makarna medvetandet
om denna förenings betydelse och mål, höjer
dem därmed på en ståndpunkt af sedlig
storhet, från hvilken de tillfälliga förbittringar, som
uppkomma i äktenskapet, lätt besegras. Och
säkert skulle denna förening lyckliggöra oänd-
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
