- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
412

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

syrenbuskarna i täta häckar, och då de
om försommaren blommade med alla sina
smäckra spiror brinnande i hvitt och
violett sam doften ut genom gatorna
så starkt, att man om kvällarna hade
svårt att somna bara för denna
berusande och ångande vällukt. Det var så
mycket blommor i den lilla staden. Det
låg som snö öfver alla tak och kronor,
då fruktträden blefvo hvita — ett spädt,
ljusskimrande, barnsligt oskuldsfullt hvitt,
där körsbärsträden stodo, rödstrimmigt
och flickaktigt hvitt hos äppelträden och
tungt, öfverlastadt som af drifvor midt
i päronträdens grönska — och det var
som att gå på mattor, då bladen föllo
öfver krusbärsgångarna, så tätt och
bäddande föllo de. Så kom sommaren med
tunghöfdade pioner och brandgula,
lysande liljor och flocks och jasminer,
och alla de små röda och gula rosorna,
som klättrade upp under fönstren och
nickade in. Det var en rikedom öfver
alla mått. Och om hösten brunno gyllen
och astrakan med röda kinder i det
blåvarma septemberljuset och föllo då och
då, lossnande från de bugande grenarna,
ned till barnen, som sutto och väntade
på det goda.

Alla de små röda husen klättrade öfver
hvarandra, ty alla lågo på sluttningen
af en stor kulle och öfverst på den
kullen låg kyrkan. Det var en gammal röd
katedral, där kungar och generaler och
biskopar lågo begrafda i koren och
uthuggna taflor på väggar och sarkofager
talade sitt obegripliga latin om deras
storhet och fromhet. Det fanns så
mycket att berätta om alla dessa, som voro
döda, både det som var vackert och
högtidligt och det som var förskräckligt att
höra. Kajorna, som i långa vingslag
kretsade kring det höga tornet,
kastande sig ut i luften ur någon mörk glugg
eller ett svartgapande tornhål, samlades
skrikande i toppen på de höga asparna

framför västporten och så åter flögo ut
igen, de kunde nog tala om sådant de,
ty de bodde däruppe och hade hört allt
hvad det gamla urverket berättade,
medan det vred sin enda visarpil rundt och
rundt öfver urtaflans förgyllda siffror, och
det var mest om de gamla tiderna och
de gamla människorna. Det var litet
enformigt, men det kunde ingenting annat.
Ty nu hände ingenting i den lilla
staden, och det var alldeles riktigt, att
klockan aldrig fått mer än sin enda visare,
som på måfå nästan pekade ut
timmarna, ty hvad behof hade människorna
där att veta, hur minuterna gingo?

Men kring kyrkan låg kyrkogården
med sina sandgångar och gröna
gräsmattor, där förvildad bellis växte, hvit
och skär. Där hade de döda sina stilla
hem. Öfver dem stodo vårdarna, af
sten några, i form af obelisker och
akro-teriehörnade stoder, och de stodo öfver
borgmästare och domprostar och
rektorer i katedralskolan; men de flesta voro
kors af trä och många fallande och
mask-stugna — ty det begrofs ingen där mer,
det trånga rummet var fylldt, och de som
nu dogo kördes bort till den nya
be-grafningsplatsen utanför staden. Men
kririg alla föll friden lika stor och hög,
och nu kom ingen mer dit upp och
störde den med sina bittra tårar. Öfver
alla susade samma löf och spredo
samma biomsvärmande lindar hvar sommar
sin doft af blomma och honung. Ofta
sutto där gamla människor på bänkarna
under träden med händerna stelt i knät
och med ögonen långt ut mot den stora
blåa sjön, som man såg mellan
stammarna glänsande som glas mellan
strändernas mörka linjer. Där gingo
fjärdarna med alltid oroliga små vågor, och
mellan öarna öppnade sig sunden mot allt
vidare och vidare vatten. Och helt stilla
och eftertänksamt kunde de gamla
människorna nicka för sig själf, och sutto två

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free