Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin - Nyare svensk prosakonst. Av Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
porten intet helvete, endast en skärseld,
genomgången till en högre, renare
tankevärld !
Stilens hemlighet är personlighetens
hemlighet, djup, svårutgrundlig och i sina
uppenbarelseformer mångskiftande såsom
denna. När vi betrakta den, blir kanske
mer än en af oss påmind om ord sådana
som dessa: »Die Welt ist weit, nicht zwei
Tage sind gleich, nicht einmal zwei
Stunden, noch hat es seit Schöpfung der Welt
zwei Baumblätter gegeben, die einander
gleich waren. — — — — Die Welt ist
weit.» (Constable, Rilke.)
NYARE SVENSK PROSAKONST
Af CARL R. af UGGLAS
III.
K. G. Ossian-Nilsson: Barbarskogen. Berättelse
i klasskampens tecken. Stockholm, Albert
Bonnier.
Leon Larsson: Samhällets fiende. Stockholm,
Albert Bonnier.
Bertel Gripenberg: Inför mörkrets portar.
Stockholm, A. Berndtson.
Å EN änt bekant social-
demokratisk skriftställare som
K. G. Ossian-Nilsson skrifver
ett bikt- och bekännelseplakat
som Barbarskogen, där den allena
saliggörande läran granskas i sömmarna och
förf. som en ung Luther spikar upp sina
kätterska teser på Folkets hus’ sakrosanta
ingångsportal, är det ju naturligt att detta
för många skall vara en synnerligen
välbehaglig lukt, lika så väl som att det
åstadkommit buller och förargelse i
kardinalkollegiet där nere i det sydsvenska
Rom. Emellertid har ändå den
ointresserade iakttagaren svårt att tillbakahålla ett
litet leende — närmast för den
förstnämnda kategoriens räkning — och kan till
trots af allt inte låta bli att en smula
förvånas öfver alla de redliga själar, som utan
att blinka nu nämna förf. som sin man.
»Barbarskogen» är verkligen ingen
Canossa-gång till det gamla hedervärda samhällets
bemannade murar. Ossian-Nilsson är ännu
redo att skjuta mer än ett skott emot dem,
om det också sker från ett litet mera tids-
enligt artilleri än förut och om väl
salvorna betydligt öfverröstas af dem, som
affyras från den andra hotade flanken.
Det har varit lustigt att iakttaga hur såsom
en återvänd förlorad son blifvit med stora
fadersfamnen mottagen en hjälte, som på
den sista oåterkalleliga sidan ännu går
med under de röda fandukarna en den
socialistiska kommunens i-maj.
Ossian-Nilsson har under den strid,
som blossat upp kring hans bok, fått
uppbära förebråelser för att i illvilligt syfte
ha låtit komma sig diverse personliga
indiskretioner till last. Hur pass berättigade
dessa förebråelser kunna vara, saknar jag
kompetens att yttra mig om, liksom här
icke heller är platsen att ånyo idissla den
gamla frågan angående diktarens frihet i
handskandet med sitt stoff. Ligger någon
sanning i t. ex. anmärkningarna rörande
det sätt, hvarpå ett par mera bekanta namn
allt för genomskinligt blifvit maskerade, har
man dock rätt att tycka att föif. här
öfverskridit äfven nog så frikostigt utmätta
gränslinjer för det tillåtna. Detta helst
som dessa anfall i ryggen verkligen synas
fullkomligt onödiga. Sitt syftemål skulle
förf. dem förutan nått lika så väl. För.
bokens halt som konstverk — äfven som
konstverk i sin speciella art — spela de
naturligtvis icke den minsta roll. Och bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
