Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Sigfrid Siwertz. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. Jæger.
NILS AREHN SOM BOURDIER I »KUNGEN».
Ibsens fatala geni kommer marken att
försvinna under våra fötter, och det lättar
vidunderligt kring tinningarna som vid ett
fall genom bottenlösa rymder . .. Men
ändock förfelar aldrig Björnsons stycke att
med sin utomordentligt kloka anordning,
sin breda och direkta medkänsla och sin
äkta kunskap om den politiska hetsjaktens
bitterhet göra en storslagen verkan. Detta
fastän Paul Lange i sin ödesdigra svaghet
— särskildt med herr de Wahls ärliga
men litet stela tolkning — icke blir någon
riktigt klar figur, och fastän Tora Parsberg
nästan är mer än människa — en
sammanfattning af kraften, godheten, tålamodet,
kärleken. Man förstår hvilken njutning det
bör bereda en begåfvad och allvarlig
skådespelerska som Gerda Lundeqvist att så
få demonstrera kvinnans oerhörda
öfver-lägsenhet. Jag har aldrig sett henne så
varm och stor som i tolkningen af »öfver
kvinnan» Tora Parsberg. Kvinnobeundran
har för öfrigt varit ett slående faktum i den
norska litteraturen. Hur många svaga
eller trasiga män och starka kvinnor har ej
äfven Ibsen ställt mot hvarandra på tiljorna!
De norska damerna måtte haft några
alldeles särskilda knep att förföra sina
diktare. I den svenska litteraturen har som
bekant erbjudits en del motgift.
Dödsdansen af August Strindberg,
Intima teaterns första nyhet för säsongen,
mottogs, när den utkom i bokform för en
del år sedan, med orättvis hårdhet.
Stycket har icke »Faderns» klara form och
koncentration, men det är intensivt och djupt
personligt. Vi se äfven här det intima
helvetet med kärlekshatets sprakande brasa
och det lamposförgiftade grälet som
huf-vudsaklig form för själarnas beröring. Det
är ett litet anonymt helvete med långsam
kväfning utan yttre otidsenliga
tortyrapparater. En gammal familjesoffa, en
länstol, ett spritskåp och några kortlappar
bilda interiören, och rundt om är
isoleringen som ett tjockt, ogenomträngligt
mörker. Djäfvul och offer samtidigt är Edgar,
artillerikapten, en man som åldras utan
besinning och ödmjukhet. Det är han som
tråder dödsdansen under mycket
piruette-rande med Lögnen, Härsklystnaden och
Fegheten. Hustrun, barnen och vännen äro
väl mest till för att han skall få tillfälle
att lida och göra ondt. . . Här finnes ej
en fläkt af själfironiens svala och
dyrköpta frihet, allt andas tungt i det heta
dunklet af en fasans pietism. Något hos
Edgar är redan förbi, borta, utplånadt,
men däri är ingen befrielse, ty det minskar
knappt hans lidande och det gör honom
till en vampyr, som suger af andra det lif
han själf saknar.
Allt detta är djupt uppskakande såsom
en åldrande diktares bikt om ålderns hemskt
isolerande och förträngande makt.
Hvad här sagts gäller mest styckets
första del. I den andra och svagare har
diktaren sjunkit ihop och andats ut en
smula. Den bär trötthetens tecken. Den
tycks litet ljusare, därför att ej så mycken
kraft mer till lidande finnes. Det har
skett med dramat som med öknens heta
och bittra floder, hvilka sina ut i sanden.
Herr Falk gjorde på det hela taget
godt Edgars roll, som dock för sitt fulla
genomförande kräfver nya och hittills
okända medel inom skådespelarkonsten.
Särskildt stark var scenen när han träder in,
slocknad, förstenad, i styf och grann parad
och bara spottar lögner öfver de väntande.
Det var som det spökat i en tom rust-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
