Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 283
i äran, förmåga att fylla si?i plats i
lifvet, i ätten och samhället sammalunda;
och slutligen innebär begreppet naturligtvis
äfven social uppskattning. Äran är själen
i jämnvikt. Ett lif utan ära är intet
mänskligt lif, utan blott en djurisk tillvaro. Den
ärelöse, nidingen, öfvergår i de gamles
fantasi till en ulf och kallas så. Att
upprätthålla och om möjligt öka sin heder,
det är lifvets syfte. Denna vår folkstams
forna etiska tankegång hel och hållen,
denna intensiva och allvarstunga mening
måste man inlägga i ordet ära hvar gång
Gripenberg nyttjar det.
Vi älska ett ting ännu —
för mången blott ett ord utan glans och lif —
Ära, förgäten länge var du,
dock våra namn med hånade runor skrif!
Så kväder han i »Germaniskt blod»,
som i sin helhet bör läsas af enhvar, som
vill se, hur denna ära lefvat kvar på
djupet af själarna i snart ett årtusende efter
den tid, då äremoralen sköts åt sidan af
kärleken till nästan och sträfvan efter
himmelriket. Kanske lika belysande
härvidlag är »Ödmjukhet, du trälars lära»,
där han med vreda ord gisslar
nidingshå-gen och fördömer det finska folkets
mång-prisade nationaldygd ödmjukheten som »de
slugas och de svagas lömska, lugna
lög-narvärn.» Samma anda ljuder i »David
dansar» —- den, liksom den föregående,
bör ses mot bakgrunden af den lagliga
ordningens återställande i november 1905.
Blott till män, som modigt strida,
blödande bland bistra led,
blickar nådigt från det vida
stridens store furste ned.
Herren ära jag bevisar
med min hand kring lansens skaft,
och när jag hans ära prisar,
prisar jag min egen kraft.
Här är ämnet israelitiskt, men icke
tankegången, andan; den är rent nordisk
och låter som ett genljud ur Eddakvädena;
af den judiska gudsfruktan finns där ju
inte ett spår. Orden borde icke ha
riktats till »vapnens väldige Jehova, åskornas
och stridens gud», utan till den enögde
korpguden med spjutet, och de borde ej
ha lagts i munnen på David, utan på Erik
segersäll efter slaget på Fyrisvallarna. Då
hade de fått sin rätta miljö. — Men jubla
öfver segern kunna ju alla folk, om ock
på olika sätt. Att lugnt gå nederlag och
död till mötes, utan räddhåga och vacklan,
det var däremot ej blott de gamla
romarnas, utan jämväl germanernas starka sida.
»Det er Mennesker, hvis Vilje er en uhyre
Magt. Deres Jeg er som en Blok af
Granit; den kan klöves eller knuses, men den
kan ikke böjes».
— Passa icke dessa Axel Olriks ord
om de nordiska fornkvädenas hjältar* i
detalj in på Gripenberg? Att som den
finska national- och symbolväxten enriset
böja sig för stridshästarnas hofvar och
kanonlavetternas hjul (Juhani Aho), det
vore för den germanska uppfattningen den
värsta skam, en skam, som icke kunde
uthärdas. »Det ekar doft ur hög och rös,
ur döda härmäns grifter», då Gripenberg
jublar:
Säg, vet du tjusningen att stå
i mindretalets leder,
att oböjd emot döden gå
med obefläckad heder,
att falla för en hopplös sak,
för öfvermaktens lansar,
att stupa stolt vid vapnens brak,
att dö i stål och pansar?
(Svensk sång).
Det är ju som kvädet för einherjarnas
skara, då Heimdals lur kallar dem till den
sista kampen mot de ödeläggande makterna.
Liksom för vikingatidens människor tanken
på ragna rök, så bildar för Gripenberg
tanken på den svenska odlingens hotande
undergång i Finland en mörk bakgrund,
mot hvilken poesins värld aftecknar sig.
Häri ligger likheten i yttre förutsättningar
mellan honom och vikingatidens skalder.
»Väl den, som i kampens kräfvande tid
ofläckad sin ära bärgar» ! De orden i hans
stridssång för Finlands svenskar uttrycka
hans begrepp om lifvets oumbärligaste
nödtorft.
Men hur omistlig äran än är för det
mänskliga lifvet, kan den icke ensam
utfylla det. Därtill behöfs äfven lycka. Den
är ärans både följeslagare och förutsättning.
Den efterjagade Fortuna på sitt rullande
hjul är en skapelse af sydlänsk fantasi.
För nordboarnas ursprungliga uppfattning
var lyckan något långt djupare, den var
personlighetens lyckliga läggning, de värde-
*Axel Olrik: Nordisk Aandsliv i Vikingetid
og tidlig Middelalder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
