Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h etsning
531
släkten började bli honom nog så
dyrbar — det var i alla fall inte pengarna.
Det var det, att hon narrat honom! —
— Men snälla Bengt, jag har
uttryckligen sagt dig, att jag inte visste,
om-han lefde eller ej. Det minns jag
mycket väl. Jag minns till och med, att jag
bad dig köra ut honom, ifall han kom —
Wiesel snurrade rundt på klacken
—-han rent af stampade i golfvet.
Just det ja! Det var just det som
plågade honom, hennes sätt att tala om
sina föräldrar! En människa, som talar
illa om sina föräldrar, kan man aldrig
lita på. Aldrig!
— Men jag har ju inte sagt annat
än sanningen.
— Man säger inte sanningen om sina
föräldrar. Inte — inte när den är
obehaglig. Nej det gör man inte.
— Nu är du oresonlig, Bengt.
Oresonlig ? — Han gick ned på
kontoret och skref ut de fem tusen.
Ja, visst var han oresonlig. Men nu
visste han i alla fall, hvad det var som
plågade honom. Han hade fått in i sitt
hem och i sitt lif en människa, som han
icke kunde lita på. En människa, hvars
förflutna han icke kände, och hvars
väsen, hvars innersta jag, han icke kände.
Och det lilla han visste om henne var
icke förtroendeingifvande. Hennes sätt
att tala om föräldrarna. Och hennes
förhållande till gamla mor, som varit så
rädd för henne. Det var ju egendomligt!
Mor hade kanske sina aningar.
Och hvad var det, hon hade sagt
mor sista dagen?
Nå det var väl ingenting. Men i
alla fall — nu hade han klart för sig,
hvarifrån den där obehagliga, stickande,
oroande känslan kom. Han hade en
främling i sitt hem, en människa, som han
icke kunde lita på. Hon hade narrat
honom.
Det vill säga — det hade hon heller
icke gjort. Hon hade ju aldrig sagt,
att fadern var död. Nej för tusan ! Se
nu bara, hur man kan bita sig fast i ett
misstag — om man icke noga
kontrollerar sina tankar och känslor. Och på ett
sådant misstag växer det sedan upp ett helt
komplex af känslor, fullständigt falska,
grundlösa, oförnuftiga. Och man rotar
knappast ut dem genom att rycka bort
misstaget. De finns där.
Det är ju förfärligt — helt enkelt —
Han ryckte till sig checken och sprang
upp till sin hustru.
— Här Elsie! Och du får förlåta
mig- Ja& var verkligen oresonlig. Jag
erkänner det.
Hon smålog vänligt, sade endast:
— Du kastar om i en handvändning, du.
Det var sant, han kastade om i en
handvändning. Det hade verkligen
kommit någonting oöfverlagdt förhastadt
öfver honom. Han måste vara på sin
vakt, öfva verksam kontroll. Det gick
icke annars, det kände han.
Han tog upp näsduken och torkade
sin panna.
Och nu väntade vintern med långa
kvällar, långa nätter, långa, långa
tankekedjor. —
Hösten, förvintern blef dock dräglig,
gladare än sommaren. Och detta tack
vare Carl Granér, kusinen. Han kom
som en förströelse, han minskade, nästan
förtog gnidningen mellan man och
hustru, den irriterande friktionen, som varit
nära att bringa Bengt ur jämvikten.
Och han var schackspelare — det
var värdefullt 1 Wiesel hade icke spelat
schack efter mors död. Han hade velat
lära Elsie men utan framgång. Hennes
tålamod räckte icke så länge, och
hennes tankar voro icke tillräckligt rediga.
Det var verkligen något oredigt med
Elsie.
Men nu fick således Bengt återvända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
