Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fabler. Af Hugo Gyllander - Filosofen och skyddsängeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
spårvagnarna •— filosofen lefde i en
storstad -— och för resten på alla sätt söka
reglera hans slingrande, tankspridda steg.
Och det var en ingalunda lätt uppgift.
Ty dels var filosofen mer än lofligt
insnärjd i sina tankar, dels ha
skyddsänglar mycket begränsade möjligheter att
inverka på dem, de äro satta att vakta.
Deras verksamhet är vanligen helt och
hållet af andlig art, och på känslans och
aningens vägar måste de söka nå sina
skyddslingar.
Men hade skyddsängeln bekymmer
för att rädda filosofens stofthydda undan
storstadens gatulif, plågade honom dock
en annan omsorg ännu mer, omsorgen
om hans själ.
Filosofen hade snärjt in sig i tankar,
och midt i dessa tankar tronade som
medelpunkt hans eget jag, torrt och tunt
och grått och fult och ondt.
— Det är synd om honom, suckade
skyddsängeln. Jag måste få honom att
glömma sig själf. Jag måste försöka att
gjuta in saft och kraft och värme i hans
sinne.
Och han förde honom till härliga
nejder och visade honom de allra
vackraste taflor. Men filosofen såg icke
himlens oändlighet och jordens skiftande
färger annat än som utmärkta anledningar
till långa resonemang. Och han drog
ut och han slet ut de längsta och
torraste tankar ur det minsta lilla grässtrå
och samlade så dessa tankar till ett stort
verk, i hvilket han bevisade, att det
natursköna — och det sköna öfverhufvud
— endast var en illusion.
Skyddsängeln nästan grät af sorg.
— Ack! suckade han, naturens
skönhet förmår ej gripa honom. Men
kanske människornas lidanden kan göra
det.
Och han förde sin skyddsling till
eländets afgrunder, visade honom
hemska skuggestalter, som girigt sträckte
fram sina magra händer, stora dystra
ögon, som bedjande stirrade ur mörkret.
Filosofen blef ej rörd, ja, icke en
gång förskräckt. Han lade icke en slant
i de magra händerna, men han tog upp
sin anteckningsbok, och hans hjärna
började dra ut de finaste och längsta
tanketrådar ur smutsen, trasorna och
eländet rundt omkring.
Och så skref han sitt stora verk om
fattigdomens utrotande, i hvilket han
bevisade, att ingenting så mycket bidrog
att hålla otaliga varelser nere i armod
och betryck som den tanklösa enskilda
offervilligheten och en kortsynt
känslosamhets fullständiga brist på rationell
utgångspunkt och logiska metoder.
Då började skyddsängeln förtvifla om
sin skyddsling. Men han öfvergaf
honom icke, ty först i dödsögonblicket
öfverger skyddsängeln människan.
— Ack, klagade ängeln, jag ser
hur hans själ torkar bort och dör. Och
jag mäktar ej varna honom, ej rädda
honom!
Filosofen hade ej en aning om, att
någon gjorde sig sä mycket bekymmer
för hans skull. Han kände sig ganska
nöjd med tillvaron — som han så väl
kunde förklara — och fullkomligt belåten med
sin själ, som satt så trefligt inspunnen
i tankar och alltid hade ett ord och ett
begrepp till hands, när någonting
tillfälligtvis syntes vara i olag.
Men en stofthydda förblir en
stofthydda äfven hos en filosof. Vår filosof
började gå lutad och stapplande, och
lians ögon kunde inte så flitigt som förr
gräfva i verkligheten för att dra fram
tanketrådar.
— Det lider mot slutet, sade
skyddsängeln. Hur skall jag kunna väcka upp
honom vid afgrunden? Hur skall jag
kunna gjuta in några droppar kärlek,
några droppar värme och saft och kraft
i hans stackars magra själ!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
