Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fabler. Af Hugo Gyllander - Filosofen och skyddsängeln - Paddan och spegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
hugo gyllander
Så fullständigt utan respekt talade
verkligen skyddsängeln om denna
allmänt aktade och framstående tänkare.
Filosofen låg på sin dödsbädd och
fumlade med sina tanketrådar. I en
kärlekens och medlidandets yttersta
ansträngning mäktade då skyddsängeln hvad en
skyddsängel endast i yttersta
undantagsfall förmår: för ett ögonblick ikläda sig
synlig gestalt. I ren, strålande
skönhet trädde han fram till den döendes
bädd.
Han skulle just rikta några
varningens och ledningens ord till sin
skyddsling, då denne med ens kom honom att
tystna.
— En kuriös hallucination!
mumlade filosofen. Högst intressant! Skulle
kunna ge anledning till en hel del re:
flexioner. — — —
Men i nästa ögonblick brusto hans
ögon, och hans hufvud sjönk ned mot
kudden, tungt och kallt.
Skyddsängen såg liksom ett grått,
intrassladt, dimmigt, tunnt nystan af
spindelväf sväfva ut i rummet och i nästa
ögonblick sönderslitas af en vind från
det öppna fönstret.
Det var filosofens själ.
Paddan och spegeln.
— Världen är full af ondska! sade
paddan.
Hon satt vid randen af en damm och
tittade ned i vattenspegeln. Hon
betraktade sin otympliga kropp, sina
tafatta ben, sin breda mun och sina
utstående ögon. Och ju längre hon
betraktade, dess mer förargad blef hon.
— Nej, det är en elak lögn af
vattnet! utbrast hon till sist. Så där kan
ingen se ut, allraminst jag!
Och hon plumsade ilsket pä
hufvudet ned i dammen och krossade bilden.
— Nu syns det, att den var osann,
sade paddan triumferande. Den är borta.
Det var endast en gäckande villa, som
dammen trollat fram för att reta mig.
Om bilden varit verklig, skulle jag ej.
ha kunnat förstöra den. Alltså var den
lögn.
Paddans anhöriga och ormslån och
snoken och vattensorken erkände
resonemanget som fullt logiskt. De hade
också märkt, att det var någonting på
tok med dammens bilder. Och de
smickrade sig alla att vara, om också inga
skönheter, dock begåfvade med ett
normalt och på det hela taget sympatiskt
utseende.
Paddan blef yttermera uppblåst öfver
det bifall hennes logik väckte. Och hon
underlät ej att för alla hon träffade
framhålla den lömska elakhet, som låg dold
bakom dammens afbildningar af naturen.
En skadeglad, mörk pessimism talade ur
dem, sade hon. Det var verkligen
sorgligt. Men världen är full af ondska!
Krypdjur och kräldjur och fåglar
lyssnade till hennes klagan och hennes visa
resonemang. Man gjorde i allmänhet
inga invändningar. Det var ju möjligt,
att dammen ljög. Visserligen kunde man
tänka sig en skönare figur än paddans,
men så rysligt anskrämlig såg hon väl
inte ut ändå. — —
Men en dag, när paddan drog fram
sitt älsklingsämne för skatan, rönte hon,
för första gången, allvarligt mothugg.
— Nej, du misstar dig alldeles, kära
du! sade skatan. Dammen och vattnet
ljuga inte. Du ser verkligen ut så där.
— Bevis! skrek paddan förargad.
Då talade skatan lugnt:
— Inne i det stora slottet bakom
parken finnas stora rum med de allra
vackraste och underbaraste ting. Jag
har varit därinne flera gånger, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
