- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
615

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lyrik och epos. Af Anna Maria Roos. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LYRIK OCH EPOS

615

teisen om den lilla renkon, af hvilken
Jub-mel, den högste guden, skapade världen.
Den lilla vajans hjärta gräfdes ned djupt
i jorden, där det likväl alltjämt klappar,
och den som tigande och allena vandrar
i ödemarkerna, den kan ännu i dag höra
de skälfvande slagen af detta förborgade
hjärta. Men när onda gärningar öfvas,
när våldet rasar på jorden, då händer det
att den lilla renkons hjärta börjar klappa
så våldsamt af sorg och fasa, att hela
jorden bäfvar i sina innandömen. Denna
sägen — med sin aning om det samband
som genomdallrar hela skapelsen — är
förmodligen en af dem, där diktaren något
starkare än i själfva myten framhäft den
dolda symboliken.

Det finnes för öfrigt i detta
lappländska epos åtskilliga sägner hvilka påminna
om gammaltestamentliga legender eller
om germaniska och sydeuropeiska folks
myter. Där finnes en myt om ett
brodermord — en ond broder som. afundsam
mot sin gode broder, hvilken älskas af den
högste guden, slår ihjäl honom — som
påminner om berättelsen om Kain och Abel;
där finnes en syndatlodssägen (för öfrigt
den enda lappländska myt som torde vara
allmännare känd), en skildring af kvinnans
skapelse »af solens löje och solens tår»
som erinrar om en buddhistisk myt, en
sägen om en förbittrad trollkarl som
frambesvärjer köld och stormvindar öfver
världen liksom Valand i den nordiska myten,
där finnes en utvandringssaga, som erinrar om
Saxos berättelse om longobardernas vandring
under anförareskap af Aggo och Ebbo, där
finnes en sägen om en stamhjälte, hvilken
efter döden förvandlas till en stjärnbild,
liksom Egil och Valand i den nordiska,
Kastor och Polydevkes i den grekiska
myten. Och antagligen skola småningom
forskare upptaga frågan om i somliga af
dessa myter det kan vara tal om en
påverkan utifrån på de lappska
föreställningskomplexen. Af intresse är det också att
finna, att af lapparna — liksom af flera
orientaliska folk — månen ansågs vara en ond
gudomlighet; motsatsens tyckes ju ha varit
fallet i den nordiska gudaläran.

Först och främst finnes emellertid,
såsom ju var att vänta, mycket som
påminner om Kalevala, — dock mera i ton
och uppfattning än i själfva myterna. Där
är samma blida sorgsenhet, samma ton af

tålig resignation, samma tro på
visdomsordets magiska makt till att påverka
människor och naturkrafter. Och det är icke
underligt om förf. för den versifierade
delen af sin framställning hufvudsakligen
valt Kalevalas fyr-trokeiska versmått, —
detsamma som ju också af Longfellow
efterbildades, när han diktade sitt stora
indianska epos, och som förträffligt ägnar
sig för en stillsamt framglidande berättelse
med en underton af vekt svårmod.
Mindre lyckadt förefaller det mig, när någon
gång i den lappländska dikten hexametern
användes.

»Solsönernas saga» ger oss på det
hela — förstärkt och fördjupadt — samma
intryck af det lappska folkets väsen och
kynne, som vi få ur forskares och
resenärers skildringar. Såsom ett fredligt,
godsin-nadt, fantasifullt och lättrördt släkte
framstår det lilla nordliga nomadfolket i dessa
sägner. Andra folk pläga om sina
ättefäder berätta stolta krigarbragder, djärfva,
underbara hjältedåd; hvilket annat folk än
det lappska har väl skildrat sin stamfader
såsom en mild, ständigt eftergifvande natur,
hvilken utan motsägelse låter sin
orättrådige broder beröfva sig all sin egendom —
alltid ihågkommande det bud han fått af
den högste guden: »Broder kan ej hata
broder»? — Det är en oförneklig sanning
att man ingenstädes lär sig på ett sådant
sätt blicka in i ett folks hjärta som när
man studerar dess skatt af nationella
sånger och sägner, och äfven ur rent
etnologisk synpunkt har Väld. Lindholm utfört
en förtjänstfull gärning genom att — låt
vara i en något omdiktad form — göra
mer allmänt tillgänglig denna mytkrets af
ett folk, som vi alltför litet känna, änskönt
det bor inom våra egna landamären. Men
dessutom äro verkets poetiska förtjänster
betydande. Innehållet är, såsom antydt,
stundom gripande, alltid intresseväckande;
framställningssättet är lugnt och enkelt med
en underström af innerlighet. Väld.
Lindholm har i föreliggande arbete visat sig
kunna träffa den rätta episka tonen. Och man
finner icke denna, utan att på ett djupt och
själfförgätande sätt vara gripen af sitt ämne.

»Fosterjord» af Edvard Evers är ett
slags epos i romanser, i hvilket förtäljes om
en bondeson från Bohuslän, som af
kärlekssorger drifves ut till det stora landet i väs-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free