Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppvaknandet. Af Hildur Brettner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPVAKNANDET
Si
kunde få klar för sig. Den följde
honom medan han gick och klädde sig.
Han stannade där han gick fram öfver
golfvet. Det var något som inte var
godt och väl. Han hade en känsla af
att han skulle vända om, ta upp något,
som han lämnat. Plötsligt tyckte han,
att han stod där med en liten
finlemmad flickgestalt i sina armar, att han
strök öfver ett litet blondt hufvud:
Little child — dear little child — men
hvad skall jag då göra med dig?
Men dä han gick öfver den sollysta
sandplanen ned till frukosten visste han,
att han inte skulle lämna henne, att
han skulle taga henne med, den lilla
svenska flickan med det mjuka blonda
håret och de mörka, varma ögonen,
som trodde, att hon älskade honom.
Då han kom ut från restauranten,
såg han henne stå på trappan till
societetshuset. Han gick fram till henne
och tog hennes hand: »Kom nu så gå
vi.» Och så gingo de, förbi grupper
af ungdom, som stodo och gjorde upp
planer för dagen, förbi herrar, som
stannat midt på vägen och ögnade öfver
spalterna i sina morgontidningar, förbi
tennisplanen och den hvita villan med
de röda klängrosorna.
Hon gick bredvid honom som så
många gånger förut, hvitklädd och fin,
och han såg rosenstenarna blixtra i
spännena på hennes skor. De gingo den
gamla vägen ut till klipporna. Han
talade till henne om obetydligheter,
gjorde anmärkningar öfver de hvita
seglen ute på vattnet, barnen som badade
i viken och arbetarna i stenbrottet. Då
de voro framme vid hafvet och han såg
henne sitta bredvid sig och han visste att
nu skulle han tala till henne, kom samma
känsla öfver honom, att han inte visste
hvarför han talade, att han strök
hennes hår: Men hvad skall jag då göra
med dig? Han kände, att han var i
färd med att begå en galenskap och
det var länge sedan han förlorat lusten
till sådana. Då med detsamma hördes
sång utifrån vattnet, och en båt med
hvita segel gled fram om klipporna.
Då var det hon bröt tystnaden:
»Sjunger ni?»
Han skakade på hufvudet. Så log
han matt och vände sig emot henne.
»För länge sedan, då jag var ung och
glad, då sjöng jag.» Han hade lagt sin
hand på hennes hufvud. »Men nu är
jag gammal och sorgsen.»
Han såg huru en darrning genomfor
hennes lilla gestalt, hennes ögon hängde
varma och tiggande vid hans, och
läpparna skälfde för tillbakahållna ord. Men
som ett litet klokt djur, som nyss
blifvit agadt, drog hon sig bort ifrån
honom. Impulsivt drog han henne intill
sig: Om du följer mig så kanske jag
sjunger en gång igen.»
Hon sade ingenting. Hon endast
såg ut öfver det solglittrande hafvet
med stora, frånvarande ögon. Han strök
öfver hennes hår: »sweet little child.»
Men hon hade en känsla af att osynliga
händer klädde på henne en underfull
klädnad, som hon ej sett förr, men som
hon nu skulle bära till sitt lifs sista dag,
sitt lifs stora ansvar — att göra den
älskade glad.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
