Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppvaknandet. Af Hildur Brettner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
HILDUR BRETTNER
engelska. Han har den lärde och
bereste mannens lugna, skarpt iakttagande
uttryck öfver sitt ansikte. Det lyser upp
ibland, då hennes ögon stråla och
hennes hvita tänder lysa emot honom, men
de blå ögonen under de skarpt tecknade
ögonbrynen behålla alltid ett uttryck af
svårmod.
Nu är det en morgon i maj, då
rosorna dofta halfutslagna kring den lilla
italienska osterian och luften är solig och
varm. Hon har som vanligt följt honom
till biblioteket, där han arbetar. Det har
blifvit så, att dessa morgonpromenader
äro det väsentliga af hennes lif. Han
vill, att hon skall följa honom. Hon
reflekterar inte öfver, att det liksom är
en fix idé hos honom detta, att hon
skall gå med honom, att han är orolig
och missnöjd, om hon någon gång skulle
vara hindrad. Hon är endast så
outsägligt lycklig däröfver. Äfven om han
går i sina tankar hela vägen och inte
talar till henne och endast nickar tyst,
då han lämnar henne nedanför trappan
till biblioteket, så vet hon dock, att han
inte ville gä ensam, att han ville, att hon
skulle gå med honom, och det gör
hennes steg lätta för hela dagen.
Nu denna morgon har hon skilts från
honom som vanligt. Men hon går ej
den vanliga och närmaste vägen tillbaka.
Hon går öfver North Bridge och följer
Prince Street upp mot Holland Park.
Folkströmmen är tät, men hon tänker ej
på människorna, som hon går förbi.
Hon ser solglittret på Thamsens vatten,
som röda gnistor, som slockna och
brinna, ser hon det. Ibland tycker hon, att
de flamma till så att hela vattnet är rödt.
Hon stannar på bron och ser ned. Hon
står och hoppas, att de röda gnistorna
skola sluta att dansa för hennes ögon.
En poliskonstapel kommer och ber
henne artigt att fortsätta och ej stanna på
bron. — »Ja visst — men förlåt, tycker
inte herrn också att vattnet är
egendomligt rödt i dag?»
»Rödt?» — han förstår ej hvad ladyn
menar.
Hon ser upp på honom.
»Jag förstår, det är bara jag som
ser det så, det är därför att mina ögon
äro sjuka.»
Så fortsätter hon. Hon går fortare än
förr, hon tränger sig mellan människorna,
hennes lilla späda gestalt tränger sig fram
där ingen annan skulle kunna det. Nu har
hon ingen annan tanke än att så fort som
möjligt komma fram till den berömde
ögonläkaren. Nu förstår hon klart, att
hvad hon det sista året sett framför sig
som ett hemskt spöke och ej velat tro
på, är verklighet. Hennes ögon äro
sjuka. Hon kan ej längre tvifla pä det,
inte längre intala sig att det är något,
som hon inbillar sig, eller att det är
något helt tillfälligt, som snart skall gå
öfver. Nu vet hon det. Hon skall
kanske bli blind som hennes mormor är det.
Människorna trängas i hundratal omkring
henne där hon skyndar fram. Men hon
tycker, att hon är borta från allt detta.
Hon tycker, att hon står ensam i ett
rum med en gammal herre, som ser med
speglar i hennes ögon, hon står framför
honom och väntar att han skall säga om
hon skall lefva eller dö. Så tydligt tycker
hon sig vara där, att då hon
instinktivt hejdar sig framför den höga
järngrinden med de förgyllda griparna har
hon en känsla af att hon vaknar upp.
Hon går en smal sandgång mellan
höga rosenspaljéer upp till villan. På
dörren läser hon den store läkarens namn
på en glasplatta. Hon kommer in i en
hall med skum dager, mjuka mattor och
tunga, mörka draperier. Där sitter hon
i en djup stol med hufvudet
tillbakalu-tadt och ögonen slutna, de röda gnistorna
fortfara att dansa för hennes ögon. Men
hvarje nerv i hennes kropp är spänd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
