Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉR OCH RELIGIONEN
135
las själen i Tegnérs fullmogna religiositet
— trots det starka kristna inslaget i
den, äfven trots de skönt utformade
kristna tankarna t. ex. från Prästmötet
1836 — är hellensk, icke kristen, och
detta icke på grund af beroendet af
tiden och af klassicitetens tyska stormän,
utan ur egendomliga personliga orsaker.
Tegnér är i själfva verket, till dels
omedvetet, mer äkta hellensk än de flesta af
dem, som programmässigt vändt sig bort
från kristendomen till någon verklig eller
oftare inbillad græcitet. Detta
framträder i oräknade impulsiva smådrag, i en
grundstämning, som fladdrar och
skimrar, men ändå bevarar sin egendomliga
färgton.
Jag skall börja med det mest
reflekterade Tegnér kanske skrifvit i
religionen, slutdikten i Frithiofs saga,
»Försoningen». Filosofi låg icke för Tegnérs
röst, visste han med sig skarpsinne, så
frånkände han sig själf djupsinnighet.
Hur högt han här ändå menade sig ha
nått i att poetiskt uttrycka djupa och
väsentliga sanningar, visa hans ord till
Martina von Schwerin om att han i
»Försoningen» »mest närmat sig det
höga och oupphinneliga målet för
poesien». Konsekvent utföres icke heller här
en religionsfilosofi, men i denna
försonings-1 ära på vers ger Tegnér en egen dogmatik.
Det hellenska ingår på intet vis i hans
afsikt. Staffaget är fornnordiskt, tankarna
skulle från det fornnordiska — som
göterna ju fritt idealiserade — syfta fram på
kristendomen. Men både iscensättning
och innehåll flytta oss till antiken. Se
templet!
»Parvis trädde nu därin
tolf tempeljungfrur, klädda uti silfverskir,
med rosor uppå kinderna och rosor i
det oskuldsfulla hjärtat. Framför Gudens bild
kring nyinvigda altaret de dansade,
som vårens vindar dansa öfver källans våg,
och under dansen sjöngo de en helig sång.»
Vi äro rätt långt borta från den
kväfvande offerröken och den fräna
blodlukten, närmare Parthenon än vikingarnas
gudahus. Innehållet säger än mer.
Synden på jorden är en följd af striden i
den andliga världen. Här föreställes denna
strid såsom Balders stupande och
jätteyng-lets uppträdande. Sedan dess finnas i
människan två stridiga makter.
»Hvart hjärta har sin Balder.» ....
»Men jämte Balder växer i hvar mänsklig själ
hans blinde broder, nattens Höder; ty allt ondt
föds blindt.»
Långt senare i Gårdsby kyrka 1837
heter det i kristnad form:
»Det går en oro genom mänskolifvet,
som söndrar hjärtat, läser fast vid jorden
dess större hälft, den andra vill till skyn.»
Öfversätta vi denna tolkning tillbaka
till dess grundtext, handlar den om det
titaniska och det dionysiska i människan.
Hvari består då detta onda? Svaret
kan ej vara renare platonskt än det är.
»Allt jordiskt lif är affall från Allfaders tron.»
Själfva den materiella tillvaron utgör
olycka och orenhet, »lågt är allt,
besmittadt allt, som dväljes under
stjärnorna.» Jordelifvet är ett straff och
samtidigt en pröfning, en rening, katharsis,
»det fallna godas eldprof», hvarigenom
vägen går tillbaka till andens urhem:
»Försonas är att vända renad dit igen.»
Sålunda blir försonaren lika äkta
hellensk som synden, han heter icke
Krist-us-Balder, utan han heter döden. En
ringare försoning sker redan här i lifvet
i det egna bröstet, som offrar sitt hat
och sin hämnd, men ej gagnas af någon
satisfactio vicaria — så djupt insatt i bibelns
senare och högsta tolkning af lidandet.
»Hvad själf du brutit, gäldar ingen ann för dig.»
Men den egentliga försoningen ligger
hinsides.
»Vet du hvad försoning är?
Se mig i ögat, yngling, och blif icke blek!
I’å jorden går fürsonarn kring och heter Död.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
