Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
nathan söderblom
voro mer yttringar af en djupt anlagd
andes dystra hemlighet och motsatsernas
förödande kamp i ett oändligt känsligt
och lifshungrande sinnes förborgade
dunkel, än följder af bestämda yttre
episoder. »Saulsanden», som han kallar den,
spåras långt tillbaka. Till Elof Tegnérs
brud diktade han redan 1810:
»Då skall du från min själ de mörka andar
banna.»
Själf var han ju, särdeles i sina
klaraste stunder, långt på förhand medveten
om, att vansinnet hotade honom. Af
de i dikt utformade och till
offentligheten sända eller afsedda våldsamma
utbrotten af den utvuxne Tegnérs
melankoli har det tidigaste af senast januari
—februari 1813 nyligen uppdagats och
med en vacker och intressant tolkning
offentliggjorts af fil. lie. Anton Blanck
i Göteborgs Handelstidning. Det heter
»Nyåret» och är en tidigare, hjärtligare,
mer personligt och omedelbart känd, men
enligt Blancks slutledning troligen af
Geijer för Iduna refuserad, upplaga af
»Nyåret 1816». Hvad som äfven i denna
dikt bekräftar Tegnérs djupa
själsfränd-skap med hellenismen, är bitterhetens
utmynning i evighetens huldhet:
»Är jorden ej mogen? Är måttet ej än
dock fullt?
O Evighet, öppna din famn igen
och huldt
du vagge till ro, som en Mor sig förbarmar,
ditt irrande barn i oändliga armar.»
År 1816 har slutet blifvit kallare,
mer knallande och teatraliskt:
»Hon är orolig, som mången annan,
men allting blir lugnt, om hon skjuts
för pannan.»
Innehållet är icke heller längre så
personligt ingripande, utan mer prägladt af
tidshistorien.
Lifsgrämelsens frätande bottensats i
denna eldiga, skummande själ har ju
evärdligt märkt Tegnérs skaldskap i styc-
ket »Mjältsjukan» af år 1825. Här
räcker icke ens dikten till som tröstare:
»Och själfva dikten! Dess lindansarmöda,
dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
lösskummade från ytan utaf tingen.»
Så mycket märkligare, att detta stycke,
det bittraste och dystraste som Tegnér
diktat, icke skär ut i disharmoni, utan
slutar i dödens försoning enligt skaldens
egen religion, den kristet förklarade
platonismen:
»Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
får kanske se sin fader — bortom solen.»
I »Mjältsjukan» talar förvisso ingen
trånande Weltschmerzyngling, utan en i
hjärtat sårad hjälte. Men öfver det
ödsligaste och mest uppriktiga lifshån breder
sig lika hjärtegripande evighetens varma
aftonglans.
Dessa två dikter ha en särställning.
Oväntadt vresig kan äfven eljes
dysterheten bryta fram i offentliga uttalanden,
t. ex. i ett af prästvigningstalen (1831).
Blidare uttryck för pessimismen,
jordens fängelse, själens hemsjuka, finns det
godt om i dikterna. »Nattvardsbarnen»
1820:
»Anden, en evighets son, landsflyktig och
fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och sträfvar som
lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar
många.»
»Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder,
allenast
mera allvarlig att se.»
»Arma främling, som förlorat vägen
under natten, och förlägen
famlar kring och lånar hus
i en bräcklig och förfallen hydda!»
lyder början till fragmentet
»Människo-anden».
»Stjärnsångens» ängel är en släkting.
»Djupt i mitt hjärta
suckar hans fängslade bror.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
