Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON OCH GUSTAF FRÖDING
617
En blodström flyter fram, mot himlen benen sträcks,
och faunen står på knä, och darrar och förskräcks.
Du sommarblixt, se hit! Är hon ej våldsamt vacker?
Natur, sätt då en gräns för plågor och attacker!
Snabbt som ett skott far fram på gräsets mjuka vall
en liten faun, hvars skrik är klockrent som kristall;
och darrande hans far skär af med sina tänder
den boja pilten band. Vid klara blixtars bränder,
mot höjden lyfiadt opp, ett gossebarn han ser
och ger det till sin nymf, som genom smärtan ler.
Ljufva hvila efter grymma kval!
Lilla faunen redan girigt diar;
skogen sluter till sin blomstersal,
somnar om, fast dag till natten friar.
Rosig sky, och bleknad stjärnehär,
svala vinden ibland bladen smyger;
kärleksguden, han som skönast är,
ädle ynglingen mot himlen flyger.
Har icke detta stycke, hvilket erinrar
■om »En morgondröm», äfven rent tekniskt
genom sin allt efter innehållet lifligt
växlande meter, börjande med korta
landskapsmålande trokéer, fortsättande med
dansande pæoner och bredt flytande alexandriner
för att till sist sluta med lugna trokéer,
som ypperligt återgifva den »ljufva hvilan»*,
en för hvarje Frödingsbeundrare välbekant
ton och stämning? Jag tror det är ett rätt
märkligt exempel på, hur tvenne samtida
konstnärer, som med största sannolikhet
varit alldeles oberoende af hvarandra, kunna
röja en inre frändskap, hvars sätt att yttra
sig naturligtvis till en viss grad kan bero
på de yttre, öfverciviliserade förhållanden,
hvilka hos båda framkallat en längtan efter
ett drömdt »Ariens land», ett oskuldsfullt
naturtillstånd med en frisk och ren
sinnlighet men hvars egenhet i grunden beror
på en medfödd likhet i själsläggning.
Men en antikt färgad sinnlighets
bekännare få, äfven om de, som väl fallet
torde vara med både Fröding och
Josephson, äro det mera i fantasiens än i
verklighetens värld, i våra dagar alltid någonting
särskildt disharmoniskt, splittradt öfver sig.
Kristendomens själiskhet, dess kärleksfulla
ömsinthet, som »inte vill göra en mask för
när», sitter dem liksom hela den moderna
civilisationen med dess omätliga insatser
* »En morgondröm» börjar med ett fritt och
praktfullt daktyliskt versmått, som återger drömmen
om »Ariens land», öfvergår sedan till att i en
blandning af än idylliska, än lidelsefullt knappa trokéer
måla de båda ungas kärleksstund och skildrar till
sist i liksom förklarade trokéer det unga parets
harmoni, deras »lycksalighet».
af kristet åskådningssätt på alla lifvets och
tankens områden så i blodet, att de
skarpaste inre konflikter icke kunna undgås. Jag
har förut påpekat Josephsons djupa
religiositet och ödmjukhet, hans skoningslöst stränga
själfrannsakning liksom dessa drags
motsvarighet hos Fröding. Hvar och en af
dessa stora konstnärer har också i sitt inre
känt striden rasa mellan de olika
elementen i sina själar. Vittnesbörd härom lämna
tvenne dikter som på ett gripande sätt
skildra striden och det mildare elementets
seger öfver det vildare. Det är Josephsons
i Skokloster skrifna Sommarnatt (Svarta
rosor, sid. 51) och Frödings för hans
konstnärsskap mycket karaktäristiska, geniala
Calibariel (Gralstänk, 1898, sid. 55).
SOMMARNATT.
Och det är sommar, och det är natt,
och vinden hviskar bland träden.
Blott half är månen på fästet satt,
och blåklint blommar bland säden.
Ha, ha, ha, ha!
Och bygdens tärnor bland dagg i gräset
de binda kransarna vid silfverskratt
på höghvälfd kulle vid skogens bryn,
det var en härlig syn!
Men jag är ung och är full af spratt,
mig lyster störa mitt eden,
jag springer fram för att nå en skatt —
när alla flykta åt leden . . .
Ha, ha, ha, ha!
Den lilla elfvan med gyllne lockar
och blåa ögonen fick jag fatt,
med purpurstrimmor på ljuflig mun.
Det var en dyrbar stund!
»Ack släpp mig, släpp mig och låt mig gå!»
»Nej först ditt namn vill jag veta!»
Jag suger honung från läppar små:
»Ack släpp mig. släpp lilla Greta!»
Ha, ha, ha, ha!
»De skratta ut mig, jag, arma flicka
den kyssen höra jag nog lär få.»
Så röd som rosen hon sprang sin stråt,
men blommans dagg är gråt.
]ag störde glädjen, göt gift i håg,
ref sönder bilden på kullen;
nu gör jag sorgsen mitt återtåg
och ror den gungande julien.
Ha, ha, ha, ha!
Så skratta flickorna uti skogen,
så skratta trollena inunder våg.
Men att jag vållade Gretas tår,
det till milt hjärta går!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
