Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ruptians pärlor. Af Brita von Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUPTIANS PÄRLOR
Af BRITA von HORN
SOLEN föll in genom dörren
och bildade en aflång figur
af eld, som låg och brann
med ett ilsket hvitt sken
bakom sina skarpa konturer. För resten
var rummet mörkt. Golf och väggar voro
dolda bakom högar af draperier, mattor
och olika slag af brokiga skynken. Längst
framme vid disken, där Ruptian satt och
rökte sin väl stoppade middagspipa, lågo
några djurfällar, ty Ruptian handlade
äfven med sådana vid utomordentliga
tillfällen. Bredvid Ruptian låg hans
älsklingskatt, en stor hvit angora, och
sof djupt. Det var för varmt för att
tänka på jakt i dag, och Sama hade nyss
fått sin mjölk ur en bunke inne i köket,
som låg vid sidan af boden.
Dessutom — men det var en lång
historia. Det var inte första gången
det hade händt, att Ruptian hade
stött undan Sama, när denne med ett
långt vänligt jamande hoppat upp
på djurfällarna och velat stryka sina
mjölkhvita doftande morrhår mot
Rup-tians i vanliga fall så smekande stilla
händer. Ruptian hade verkligen stött
undan honom med någonting som Sama
nästan kunnat svära på var en svordom.
Sama var djupt indignerad och fann sig
ha ytterligare ett skäl för att bestämma
sig för att sofva till långt inpå aftonen.
Hade inte Ruptians lynne förbättrats
till dess, hade Sama för afsikt att gå ut
i staden. Den var så mystisk och
tjusande vid den tiden då gatorna lågo
skumma och svala, nästan grönskimrande
som en stor, vid dröm, och allt buller
upphört. Eller också ville han gå ned
på stranden och leka ta fått med några
af sina vänner uppe på de hvita
stadsmurarna, hvarifrån man kunde se den
mäktiga aftonrodnaden slå ut strömmar
af rödt vin i de genompurprade
hafs-vidderna, hvilka lyste som en sorgsen
och sublim jättespegel af sammanfluten
diamant. Med en suck, i hvilken
blandade sig både harmen och belåtenheten
af en välfödd och världsvis liten katt,
som inte blir uppskattad efter sitt värde,
men å andra sidan lika gärna tar sitt
parti, öfverlämnade sig Sama åt allt
dimmigare drömmerier och somnade.
Ruptian satt fortfarande försjunken
i sina, men de tycktes inte vara af fullt
så behaglig art. Hans blickar irrade
oroliga omkring i halfdunklet med ett
frånvarande och irriteradt uttryck eller
stannade stundom fastspikade, liksom om
han sökte något på bottnen af solgliset
i kvadraten innanför dörröppningen,
hvilken vände och vred på sig och
gnistrade som en upphettad guldplåt.
»Jag vånne det vore verkligt guld»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
