Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från sommaren 1884. Af Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
HÉLÉNE WELINDER
en man framför mig, hvars hela yttre
och uppträdande präglades af finhet och
försynthet. Han såg, som sagdt, ej
nedstämd ut, men det oerhördt känsliga
draget kring de finskurna läpparna, det
vemodiga leendet, något o definierbart,
som låg öfver hela hans personlighet,
ingåfvo mig den spontana förnimmelsen
att han hörde till dem som äro liksom
predestinerade till ett mer än vanligt
mått af lidande. Detta är ej något som
jag resonerat mig till sedermera, det var
en alldeles omedelbar, intuitiv känsla.
En stund senare sutto vi i något slags
peristyl och drucko min välkomstskål i
det bärnstensgula Yvorne, det ädlaste af
de waadtländska vinerna. Samtalet flöt
lätt och otvunget, som hade vi känt
hvarandra under många år. Jag minns, att
det en lång stund vände sig omkring den
norska riksrätten, som just då satte sinnena
i rörelse: Kapten T. och hans dotter, som
voro starkt vänsterfärgade, befunno sig
i ett patriotiskt glädjerus, ty de
uppfattade — och icke med orätt — åtalet
mot den Selmerska ministären som
början till unionens sprängning. Jag
var den tiden ännu ej tillräckligt inne
i de skandinaviska politiska
förhållandena för att kunna tillåta mig något
omdöme. Hvad Strindberg beträffar, så
hade han ej varit den oppositionsman
och frihetsdyrkare han var, om han ej
sympatiserat med sina norska vänner.
Liksom de betraktade han Norge som
ett underkufvadt och förorättadt land,
som med alla medel borde sträfva efter
att afskudda ett olidligt ok. För resten
blandade han sig icke mycket i det
lifliga samtalet utan satt mest som
uppmärksam åhörare. När han yttrade sig,
var det koncist och bestämdt, dock utan
ett spår af öfversitteri.
Jag kan lika gärna först som sist
säga, att det sympatiska intryck jag vid
vårt första sammanträffande fick af
August Strindberg ej jäfvades vid närmare
bekantskap. På ett enda undantag när,
som jag sedermera skall beröra, har jag
under en hel månad aldrig sett honom
annorlunda än lugn, blid och behaglig;
stundom tankspridd och en smula
svårmodig, men ej trumpen; försynt och
tillbakadragen, men aldrig tafatt; mycket
vårdad i sitt yttre, dock utan snobberi;
höfvisk mot oss damer, men på ett
enkelt och naturligt sätt, som ej tycktes
kosta honom minsta ansträngning.
Aldrig har jag hört ett ofint ord från hans
läppar. Han var, med ett ord, just
sådan som man önskade att han skulle
vara.
Jag hade godt tillfälle att iakttaga
honom, ty vi voro ifrån första början
grannar vid table-d’hoten. Han hade
själf bett om det för att slippa en
fransktalande sidokamrat. Fastän han redan
då behärskade det franska språket, hade
han, märkligt nog, en nervös motvilja
för att tala det, och till och med när
han ville meddela sig med min bror, som
satt midt emot oss, fick jag alltsomoftast
tjäna som tolk.
Redan några dagar efter min ankomst
stodo vi på så pass god fot med
hvarandra, att jag vågade mig på att utföra
ett diplomatiskt värf, som blifvit mig
anförtrodt. En ung vän till min man
och mig, känd. B., hvilken i likhet med
många andra dåtidens ungdomar dyrkade
August Strindberg, hade blifvit högeligen
intresserad, då han hörde att jag
antagligen kom att träffa hans idol, och bedt
mig att på något sätt till diktaren
förmedla uttrycket af hans stora beundran.
Brefvet, där jag redogör för utförandet
af detta delikata uppdrag, finns kvar, och
jag tillåter mig att citera det ordagrant,
då det på ett omedelbart och åskådligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
