Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK 285
slaget i filosofiska själfbetraktelser, som
han tecknar på sin vaxtafla men åter
suddar ut, då han leder skarorna till strid.
Ordet är skrifvet i vax, bragden åter ristas
på koppar. Starkt förnimmer man, att lif
och dikt, skönhetsdrift och handlingskraft
hos denne skald är ett och att mannen
här står bakom sitt ord. Som lyriker ger
han oss viljespänningens stämningar och
därmed sitt program som diktare. Har
icke detta program — och i mycket ter
sig samlingen endast som ett program, ett
anslag — ett bestämdt syfte mot dramat,
hvars lyriska patos i alla händelser svingar
sig genom hans strofer?
En så rak vilja skalden än reser,
smyga sig äfven de veka stämningarna på
honom som på 2’arathustra, och drömmarna
gro i mullen, där han i seg möda trycker
sin plog. Men hans dröm är klarögd och
förtröstansfull, och äfven då han
romantiskt blickar mot fjärran, är det med en
sinnets jämvikt och själfbeherskning, som
stå i en lysande motsats till det
känslohysteri, han förut bespottat. Denna poesi,
där den är som bäst, ger en
verklighetsbelysning, som erkänner lifsundret och
lämnar öppen rymd för aningen utan att
alltför mycket beslöja den. Man läse t. ex.
sångerna om ett barn. Allra högst når
dock Fogelquist, enligt min mening, i dikter
som »Det första», »Tö», »Konvalescens»
och »Offerkällan», i hvilka han gripit lifvets
gyllene sväfning och flyende skimmer.
Det är ej ofta man får läsa så fina
strofer som exempelvis i »Det första»:
Ur vårens mörker skimrar det
som stoff på fjärilsvinge.
I sömnen hör jag än dess fjät,
men tyst, som skuggor ginge.
Och när april ur brusten sky
sin ljumma soldoft andas
i luftningen kring väg och by
dess lätta eter blandas.
En klocka sjöng sin söndagslåt.
Syrenen log ur grönskan.
Vårluften stod af skimmer våt —
då steg det och blef önskan.
En blodvåg brände bröst och kind:
den stora pingstens flamma!
Hur kunde ljus och doft och vind
gestalt och blick anamma?
För att till sist med ett ord beröra
formen, så har denna en viss rikedomens
enkelhet, förgrenade ordslingor på fast
hamrad botten. En dragning mot den
klassiska stilen förmärker man i
användningen af fria orimmade versmått.
Särskildt uppmärksam bör man vidare göra
på skaldens verbala fantasi, hans
förmåga att omedelbart gjuta sin tanke i
symboliska uttryck, som icke gå i gamla
spår utan äro hans egna, vanligen lyckliga
fynd. Denne debuterande lyriker är i
flere hänseenden en mogen konstnär. Man
kan ha skäl att vänta större arbeten af
hans penna.
Mindre märkvärdiga äro Ragnar
Josephsons och Elsa Dahléns samlingar,
ehuru äfven de tilldraga sig uppmärksamhet.
Utmärkande för den förre är känslans och
idéns genomskinlighet och formens klarhet.
Men det är en genomskinlighet som beror
på tunnhet, och en klarhet som framgår
ur uttryckets gleshet och kalhet. Hans
poesi saknar skiftning och färg, frasering
och öfvergångar, en brist för hvilken ingen
ersättning lämnas i någon djup eller
sinnrik reflexion. Han prisar och besjunger
t. ex. mullen; men han har här mera
gifvit ett anslag än egentligen utfört temat.
Man omsvepes icke i de små dikterna af
jordens dunkla ande, och den gror och
doftar icke i orden. Det tycks som om
förf. vore påverkad af Levertin, men pä
ett abstrakt sätt; det är tankeinnehållet
han upptagit, lösgjordt från lidelsens glöd
och formens glans. Förf. betonar sin
judiska börd dels genom att rikta några
sånger till »en nordisk jungfru», dels genom
att uppstämma några gammaljudiska böner,
hvilka sistnämnda utgöra samlingens bästa
del och ge några äkta uttryck åt den
gammaldags sträfva fromheten hos Jahves
folk. Bön om ett mildt sinne t. ex. höjer
sig till urkundlig, poetiskt-religiös stil:
Ovän kom och gården brände.
Ondt ord vike från min tunga!
Smärtan mina drag förvände,
ovän log åt min elände.
Ondt ord vike från min tunga!
Stenen från min oväns slunga
aldrig jag tillbaka sände.
Hörde jag min ovän sjunga,
ondt ord vike från min tunga.
Om Josephsons dikter icke äga någon
förmåga af starkare stämningsväckelse, är
det dock något enkelt och öppet i hans
lynne och uttryckssätt, som verkar
tilltalande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
