Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några moderna engelska författare. Af E. Gadolin-Lagerwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA MODERNA ENGELSKA FÖRFATTARE
Af E. GADOLIN-LAGERWALL
i ET HAR spirat upp på dessa de
i första åren af vårt nya århundrade
en hel ny generation af engelska
I skriftställare, både romanförfattare
och dramaturger, ofta förenade i samme
person. Under det att inom
romanlitteraturen på slutet af 1900-talet det ej fanns
mera än tre verkligt stora namn, George
Meredith, Thomas Hardy och litet senare
Kipling, är det nu en hel falang af unga
krafter med nya drömmar, ett nytt
verk-lighetskraf och ett språk, omformadt till
att tjäna det nya, som fylkar sig vid
ingången till det tjugonde århundradet. Men
de äro på några få undantag när icke
frambragta af vårt 80-tals jäsande
kraftutbrott med sin ångande mylla och den
våldsamt spirande växtligheten med hårda,
grella färger. Det är som om Englands
klimat och gamla kultur skulle lägga en
sordin på hvarje våldsamhet, det är som
skulle de unga engelska författarna födas
färdigare än våra föddes, måttfullare, mera
herrar öfver formen. Eller är detta ett
gemensamt drag för vårt nya århundrade
— hafva de unga fått till skänks sin
arfvedel af den malm, som bröts af kraftiga
händer på 1880-talet till att förarbetas och
förfinas af en ny generation?
Huru mycket af bestående värde som
ciselerats fram i Skandinavien, må lämnas
därhän. Säkert är att det i England är
en ny era som nu randas och att nya
vindar rensa den stillastående atmosfären.
Det är en ny tid som blåser in med storm,
uppdagande och sopande bort mycket
unket och gammalt, en ny tid ej blott
litterärt, utan, och framför allt, politiskt och
socialt.
Den gamla missromanen, som för många
framstår som den engelska romanen par
excellence, är detroniserad. Han är icke
längre den dryge envåldshärskaren som
gick med litterära låter och som togs på
allvar därför att ingen annan vågade sig
upp för trappstegen till tronen. Var det
därför att det verkligen ej fanns
tronpretendenter, eller därför att den kompakta,
sömniga medelklassopinionen aldrig skulle
hafva släppt dem fram? Nu får
missromanen emellertid stiga ned, släppa sitt
monopol, begränsa sig till de stora breda
lagren, som lefva i maklig skymning,
aldrig genomkorsad af någon väckande
tankeblixt. Gunås, de breda lagren äro
omfångsrika och djupa nog, och upplagorna
bli därefter. Det finnes ännu miljoner
kvinnor som aldrig fördjupat sin håg och
förfinat sin smak med något tankearbete,
som ännu under många timmar af sin dag
låta missromanen vagga in sig i ofruktbara
drömmar. Men litterärt sedt är
missromanen död.
Man kan ej hälla nytt vin i gamla
flaskor, heter det. Men i ett land, där
traditionen spelar en så stor roli som i
England, saknas aldrig försök att
åtminstone klistra de gamla flaskornas etiketter
på det nya vinet. Galsworthy benämnes
den nye Meredith, de Morgan den nye
Dickens, Edén Phillpotts är Thomas Hardy
och Arnold Bennett det moderna lifvets
Walter Scott ete. Blott några med det
gamla alldeles inkommensurabla storheter
som H. G. Wells, John Masefield och
Middleton lämnas till sitt eget märke.
Om jag undantar de Morgan, som
började att författa som 60-åring efter
afslutad praktisk verksamhet, och som nu
skrifver oändligt långa romaner, hvaraf den
kortaste räknar 800 sidor —
miniatyrmålningar med mycken ålderdoms »radotage»
och en blek afglans af Dickens’ humor —
och Edén Phillpotts med sina rätt talang-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
