- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
538

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

538

FREDRIK BÖÖK

Hvad som är det centrala i Sjödins
humor, och på samma gång
beröringspunkten med Hallströms, kan man
komma närmast in på lifvet i den glansfulla
och kvicka skildringen af Fallströms
ko-köp i Kon, Det sätt hvarpå Sjödin
följer alla de skiftande faserna i den heta
sammandrabbningen mellan torparen och
kreaturshandlanden, den artistiska glädje
hvarmed han ger hög färg och full relief
åt deras ifriga patos, deras hycklande
knep, deras mer eller mindre omedvetna
lögner, allt detta har otaliga paralleller
hos Hallström och är utfördt med en
finess, som är honom fullt värdig. Men
det är, när man ser bättre till, ingen
vulgär komik; det som ligger bakom är en
högst sammansatt känsla. Det är den
raffinerades och tröttes oförställda
sympati med det naiva skrytet, med den
skummande vitaliteten, med den sorglöst
duperade, som har kraft att slå blå
dunster i ögat på andra, därför att han själf
är blind af ifver och begär. Diktaren
betraktar sina figurer med en blandning
af beundran, ja afund, och stilla ironi —
själf är han den illusionslöse, som sett
till bottnen af gycklet? men som förmår
njuta det hos andra som ett drama med
roande förvecklingar, saftiga repliker och
öfverraskande peripetier. Men komiken
kan när som helst slå öfver i tragedi;
det behöfs bära att en af de agerande
får del i diktarens bittra desillusion, och
förtrollningen är brusten: det är hvad
som händer madam Olaeus, när hon
lämnas ensam. Den egendomliga stämning,
som sväfvar öfver berättelserna, är smält
samman af alla dessa disparata känslor,
den är både komisk uppsluppenhet,
medlidsam ironi och djupt tragisk medkänsla,
och man har inte funnit något bättre
namn på den än humor.

Alla Hallströms sangviniska typer —
den monumentalaste är väl ingenjören
Tuve Blomdahl i »En skälmroman» —äro

sedda med sådan humor. Hos Hallström
var den ett uttryck för en förfinad och
intellektuellt kritisk pessimism, hos
Sjödin kommer där väl annat med: den
sjukes resignation, hans vemodiga
åskå-darglädje inför det bullrande skådespel,
som fordrade naivare och friskare
kom-parser än han själf var. Han har i
Hallströms novellistik funnit en konstnärlig
syn, som öfverensstämde med hans egen
lifskänsla, men den har hos honom fått
det själfupplefdas frihet och fruktbarhet.

Genombrott är den omfångsrikaste af
Sjödins offentliggjorda berättelser, men
den hör icke till de tyngst vägande.
Ämnet är detsamma som han behandlat
i den otryckta »Einar Wide»: en ung
konstnärs kamp mot en hård och
ogynnsam miljö och hans slutliga seger. Det
är här utfördt ojämförligt stillsammare,
fastare och mognare, men det har likväl
icke fått den rätta, novellistiskt slutna
formen. Hela greppet är icke så
energiskt och så djupt som i hans bästa
ting. Den unge musikern finner under
de tomma och sträfsamma åren i
småstaden, då han förtjänar sitt bröd som
violinist på biografen Concordia, en
fristad undan förödmjukelserna i vänskapen
med den unga, ensamt stående flicka,
som är anställd vid kassan.
Förbindelsen mellan de båda vildfåglarna, med det
förtrogna kamratskapet och de
gemensamma drömmerierna, är fint tecknad,
liksom hennes kvinnliga beundran och
hängifvenhet. När han så till slut får
mod och tillförsikt att lämna det lilla
nästet och kasta sig ut i stora världen
för att slå sig fram till seger, stannar
väninnan kvar, för att glömmas och
domna bort i den dubbelt tunga
ensamheten. »Man skall aldrig drömma» och
»Lycklig du som kan resa» äro hennes
sista repliker.

Det som slår en mest i berättelsen
är emellertid de ypperliga miljöskildrin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0585.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free