Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
551
dödens majestät och i hvilka ett mäktigt
triumfrop samtonar med sorgesången.
Särskildt gripande är »Förposterna», en sång
om det sista glesnande och stupande ledet,
om namnlösa hjältars försvinnande i
mörkret. Starkt förnimmer han sin
samhörighet med sitt folk och sina fäder, och denna
känsla blir för honom en borgen på
oförgänglighet och en mystisk makt, som
trotsar döden.
Härligt för droppen att åter för evigt få sjunka i
hafvet,
härligt för löfvet att multna vid roten af trädet
begrafvet.
Stammens odödlighet stolt jag bär i mitt dödliga
bröst,
dödlig, men evig ända jag är, det är min trotsiga
tröst.
Så se vi då, hur denne sångare, som
prisar lifvets festprakt och fröjderus, på
samma gång förhärligar hjältemod och
mandomsadel, hur han känner fastare och
djupare värden, rotade i
gemensamhets-känslor, än ögonblickets sprakande lust.
Men vare sig han flätar murgrönan kring
egen tinning eller lägger segerpalmen på
den fallne krigarens bår, sker det under
själens högflykt. Hans väsen är sorgfullt
patos.
Aftnar i Tavastland ger oss en rad
af stämningar från skaldens ensamma lif i
naturen. Öfver dikterna ligger i
allmänhet en dager af höstskymning och
vinterdis med en blek eller blossande sol öfver
en mörknande och vissen värld. Den
ofvan påpekade subjektiviteten framträder
äfven i hans landskapsmålning, i det han
låter naturen spegla sina egna själstillstånd
och återfinner sitt känslospel i dess flyende
dagrar och sväfvande töcken. Han kan
dock äfven göra naturbilden gripbar för
ögat, samtidigt som den röjer skälfningen
af hans eget väsen. En utsökt dikt är
sålunda »Juninatt», fint tracerad och full af
själ. Dess första strofer lyda:
Så mörk stod furuskogens rand
omkring orörlig sjö,
där getporsblom på fuktig strand
stod hvit som kvarglömd snö.
I mattgult dunkel dagen dog
en ljudlös juninatt.
En lom sin silfverstrimma drog
på sjö, som blänkte matt.
Ur hans kärleksdikter talar ofta en
resignation på en gång bitter och stolt
i tonen. Han skildrar sig som en stigman,
som ej har ett hem att bjuda bygdens
dotter, och i den sorgtunga dikten »Välj ej
min väg» skiljer han sitt mörka och
vådliga lif från hennes lyckliga ljusa. I hans
ödemark växer däremot förvildad kärlek,
och det händer, att en tatterska som
skogens egen huldra besöker hans jägarehydda.
Då blir hans kärlek ett stormfullt
naturutbrott, och synderskan ger honom en
stunds tröst på vägen. Han drömmer sig
också i sitt ensliga trots som en balladens
hjälte, hvilken som objuden gäst vid
bröllopet nedsticker brudgummen och sedan
sträcker ut mot död och fara som en
landsflyktig riddare. Dikten, hvari det skildras,
är utomordentligt konstfulländad. Vid
tanken på hur åren följa hvarandra i
skum enformighet och hur lifvets lust i
upprepad följd brinner och slocknar, kan
han gripas af trött melankoli, tills åter
hjältedrömmen i högfärgade syner lyser
honom till mötes från när och fjärran och
eggar hans själfkänsla, äfven då han dömer
sig som en vekling i jämförelse med de
upphöjda kämparna. Efter sitt väsens
syftning och sin sångs klang är han dock
själf en heros.
Det finnes en dikt i »Aftnar i
Tavastland» som synes mig föra oss skaldens väsen
särskildt nära och återsjunga en ton ur
hans innersta, inhöljdt i vinterlig natur och
ensligt svårmod. Den heter »Ett ensamt
skidspår» och fångar med omedelbar lyrisk
konst i en enkelt gripande symbol ett helt
människolif. Skidspåret försvinner i
skogens djup och smyger sig slingrande och
irrande bort öfver myrarna och bland
martallarna. Plötsligt utplånas det:
Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig ut öfver klippans kant —
hvad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på öfversnöade spår!
Gripenbergs lyriska diktion täcker —
som det ligger i all äkta stils natur —
känsloinnehållet som huden kroppen och
lånar sin inkarnat från blodvågen och
lidelsebranden i hans väsen. Språkskruden,
värdigt och enkelt skuren, äger den fina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
