- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
552

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

552 OLOF RABENIUS

skiftningen af mjukt glimmande siden med
gniststänk i dunkla schatteringar. Skalden
behärskar numera med nästan osviklig
säkerhet sin konst, och snart sagdt alla
dikter i dessa bägge hans sista samlingar
äro fullmogna frukter af hans ädla poetiska
träd. Han uppnår sin sträfvan att, som
han själf säger, låta smärtans glans slå ur
mörka strofer. I sin subjektiva slutenhet
företer icke Gripenbergs poesi den
växlingsrikedom, som följer af blickens
riktning utåt mot världen, och hans
själfför-djupning saknar kanske icke i uttrycket
monotoni med de få och bestämda
tongångar, i hvilka hans sång löper. Men
det är en monotoni af bärig och fyllig
skönhet, och just de fasta markerade dragen
ge en stark relief åt denna dystert
betagande gestalt i vår vitterhet.

Hjalmar Procopés dikt har väl icke
den tjusning, som utgår från den
Gripen-bergska lyrikens mörka skimmer och
smärtfulla lidelse, men den har något af
intellektuellt klarnad skönhet öfver sig, mognad
och renhet i formen och uppbäres därjämte
af ett nog så äkta och utprägladt
temperament. En mångsidig bildning och ett
flerfaldigt stämningslif skänka den vidd och
rörelse, och man finner här en objektiv
grund under de personliga känsloutbrotten.
Skaldens fantasi väfver ofta slingor af
mystik, men han vet att infläta dem i
åskådliga bilder och fasta
tankeförbindelser. Denna dikt ger både från den
stoff-liga och formella sidan intryck af kultur,
och skalden framstår som en af dessa finska
andar, hvilkas märke är välodlad kunskap
och finskuren uppfattning. I allmänhet
har Procopé den besinningsfulles och
bildades dämpade och afvägda språk, och
hans dikter äro mestadels stämda i
mellan-färger. Man erfar behag af den lugna
konstharmonin, som härskar äfven i
sånger, i hvilka en upprörd känsla är
märkbar bakom orden. Ibland skjuter dock
lidelsen fria lågor, och indignationen gör
en vers, som ljungar.

En grupp dikter äro svårmodigt eller
hänfördt drömartade och måla i kosmiska
syner lifvets och dödens mysterier, som
för skaldens siarblick gripa in i hvarandra.
Ofta ger han uttryck åt en allfamnande
lifskänsla, som med ikariska vingar
sväfvar genom rymden, spanande, sökande.

I en ståtlig hymn bekänner han sin tro
på lifvets välde. Men stämningen växlar,
och när han ser höstens röda skyar brinna
vid horisonten, låter han sin ungdom och
sitt verk, för hvilka han endast har poetens
själfbespottning kvar, uppgå i lågorna af
deras härjande bål. Blek, stilla melankoli
och svepande skugga ligger öfver »Den
hvita staden», en af samlingens yppersta,
hvari dödens tunga, själaskiljande och
minnesförtagande makt med fin och klar
konst skildras. Allt ha de döda glömt,
där de i tyst tåg vandra omkring sida vid
sida, främlingar för hvarandra och sig
själfva:

»Hvart mål, som fordom gäckat dem, hvart gyllne
hopp, som strandat,

hvar längesedan kallnad hand, de sökt en gång
och tryckt,

allt är så långt, så längesen; förgätet, öfversandadt

är allt hvad deras drömmar drömt och deras
händer byggt.

Snart kallas vi ock härifrån, snart slår vår
uppbrottstimma,

snart vandra du och jag också bland dessa hvita par.

Du ser ditt hela jordelif fördunsta som en dimma.

och glömmer hvad en gång du gjort och hvad en
gång du var.

Och om en kväll vi mötas där ibland de svala

töcknen,
vi gå förbi hvarandra tyst, som alla andra gått.
Att vi en gång ha sökt hvarann likt ropande i

öknen,
vi minnas ej, det rör oss ej — vi äro skuggor

blott.»

Är ej dödens milda bitterhet skönt
känd och framställd i dessa rader?

I andra dikter bekänner sig skalden
till syndarnes utstötta skara, men han bjuder
här världen trots och böjer sig ej i ånger
för dess ordning (Hagars söner, Den
förlorade sonen). Han blottar t. o. m. sitt
hjärta med att yppa sin samkänsla med
Caliban, som i grottan åtrått en Miranda.
I den utmärkta dikten »Trasparaden»
framträder däremot hans aristokratiska
pessimism, förenad med djup människokärlek.
I en diktgrupp, i hvilken han framför
mytiska och historiska bilder, finner man
ett klarseende öga hvila på häfderna och
uppfånga det grundmänskliga och
karaktäristiska i den poetiska traditionens rika
värld. Jag framhäfver bland dessa dikter
särskildt »Babylonsjungfru» och »Eko» och
öfver alla andra »Galileisk natt», som ger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0599.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free