Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gammal tro och nya rön om drömmar. Af Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL TRO OCH NYA RON OM DRÖMMAR 585
nog dessa dokument de tillförlitligaste,
man har från äldre tider, när man vill
göra studier öfver drömmars väsen. Men
dessa källors trovärdighet har blifvit
underkänd af dem, som i Sverre
knappast velat se annat än en medveten
bedragare. Så har Henzen gjort, i det
han summariskt förklarar alla Sverres
redogörelser för sina drömmar vara blott
och bart tendenslögner.
När jag år 1901 offentliggjorde min
bok »Konung Sverre. Ett
sjuhundraårsminne», kände jag ej Henzens skrift, och
kunde alltså ej taga hänsyn till den vid
diskuterandet af Sverres drömmar. I allt
väsentligt har min uppfattning förblifvit
orubbad, men jag vill likväl nu i några
afseenden närmare precisera min
ståndpunkt.
Att Sverre kunde lyckas i de mest
våghalsiga företag och t. ex. i grund
besegra en mångdubbelt starkare
fiendehär, tillskrefvo hans samtida
öfvernatur-liga makters hjälp. Sverres vänner och
tillhängare trodde (såsom han själf
åtminstone sade sig göra) på Guds och den
helige Olavs särskilda ingripande, hans
fiender påstodo, att djäfvulen själf eller
något dennes verktyg, en häxa, stått
den djärfve äfventyraren bi. Säkert är
också, att när Sverre före en sådan
ojämn strid meddelat sina män, att en
dröm förebådat honom seger, dessa blefvo
uppfyllda af en tillförsikt, som i högsta
grad medverkade till en lycklig utgång.
Vid ett tillfälle, då Sverre af sitt folk
tvangs att göra ett anfall på staden
Bergen, fastän han sade, att han drömt
om oseger, tycks det, som om anfallet
ej skett med vanlig energi, och som om
klenmodighet varit rådande bland de
eljest så tappra birkebenarna.
Det sakförhållandet att Sverres
meddelanden om sina drömmar verkligen
haft stort inflytande på händelsernas
gång, står fast. Det har heller icke
blifvit bestridt, men måste gifvetvis tagas
med i beräkning, då man söker afgöra,
huruvida Sverre talade sant eller ej,
när han använde sina drömmar till att
uppegga sina krigare eller att dämpa
deras stridslust.
Det synes mig ännu, liksom då jag
förra gången yttrade mig i ämnet, att
man bör döma Sverre såsom en son af
den tid, hvari han lefde, huru mycket
han än höjde sig öfver sina samtida
genom klart förstånd,
människokännedom, uppfinningsrikhet och mycket annat.
Mot påfvedömets omättliga anspråk kunde
Sverre visserligen uppställa en sund och
klar tankegång, som häfdade den
världsliga maktens oafhändliga rätt att råda i
allt sådant, som betingade folkets
timliga välfärd, men däraf får man
ingalunda draga den slutsatsen, att han varit
en »frigjord ande», en fritänkare sådan
som Voltaire, Fredrik den store och
många andra under nyare och nyaste tid.
I stället för att tro honom vara höjd
öfver all sin tids vidskeplighet och
fördom, bör man snarare antaga, att
lutningen åt mystisk världsåskådning varit
starkare hos honom, än den var hos
flertalet af dåtidens norrmän. Sverre
hade ju tillbragt sin barndom och
ungdom på Färöarna, och man vet ju, att
dessa öars naturförhållanden, särskildt
de ständiga, täta dimmorna, gifva rik
näring åt folkets föreställningar om
öfver-naturliga väsen. Vidare böra vi hålla
för högst sannolikt, att han ganska tidigt
fått en stark känsla af sin
öfverlägsenhet öfver de andra öboarna, och att af
denna känsla småningom uppväxte en
liflig åträ att utmärka sig, vinna makt
och ära på en större vädjobana.
Därför, när Sverre låter sin biograf förtälja,
huru han, Sverre, redan som ung och
under vistelsen på Färöarna drömde
stora drömmar, att han blef en fågel,
hvars vingar öfverskyggade hela Norge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
