Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hvad broder Felice anförtrodde vår herre. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD BRODER FELICE ANFÖRTRODDE VÅR HERRE
Af GEORG NORDENSVAN
ÖR LÄNGE SEDAN lefde i
Italien en munk, som hette fra
| Pietro. Det var på den tid, då
de stora munkordnarna växte
och täflade om makten, och fra Pietro
var den ifrigaste stridsmannen inom den
helige Dominikus’ samfund.
Han var en fruktansvärd man. När
han red in i en stad, följde skräck och
fasa i hans spår, barnen gömde sig,
kvinnor och äfven män kastade sig på
sitt ansikte och vågade ej se upp till
den dystra gestalten med det bleka
dödsansiktet, med rofdjursmunnen och den
glödande blicken.
Braständaren kallades han. Han kom
för att rannsaka och döma, och det
dröjde inte länge förr än kättarbålen
rykte och stanken af brändt kött lade
sig kväljande öfver gator och torg.
Men när han predikade i katedralen
eller ute på torget, då lockades folket
dit man ur huse. Han hetsade, piskade,
pockade, han tvang tanken till lydnad,
viljan till underkastelse, han fyllde den
ljumme med nitälskan och gaf den fege
hjältemod. Dit han pekade, dit måste
alla gå, det han såg, såg alla. Med
fasa mindes man den gång, då han
manade fram djäfvulen och fördref honom.
I skepnad af en svart häst rände af-
grundens furste fram genom folkmassan
och försvann i skymningen under torgets
arkader. Där fanns ingen, som inte sett
den svarta hästen.
Men när detta berättades för il
capi-tano på slottet, sade han, att munken
endast behöfde se sig i en spegel, så
tittade djäfvulen ut ur den.
De som vågade, de hatade honom.
Men tala eller handla mot hans vilja
vågade ingen. Han läste tanken, och
den som träffats af hans brännande blick,
han var dömd. Hans vägar kände ingen,
men väl visste man, att det inte fanns
något gömställe undan hans hämnande
hand. Då han ej slog till, ströp han i
löndom. Hvart han kom, uppstod split
och tvedräkt, partier bildades, bröder
blefvo fiender, man vässade vapnen,
bommade igen sina portar. Man väntade
ofärd, och man behöfde inte vänta
förgäfves.
Hvart han kom, gjorde sig fra Pietro
till herre. Det var hans lust att trampa
människor, att se dem krossade, i
honom hade härsklystnaden tagit mänsklig
gestalt. Det hviskades, att han var ett
splitets tecken äfven inom kyrkan, att
han också där gjort sig lika afskydd som
fruktad, att kyrkans mäktige inte vågade
sätta sig upp emot hans vilja, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
