Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkomna utanför samhället och dess
konvention, skola behöfva lida därför,
hon vill låta dem behålla naturtillvarons
obekymrade och omedvetna lycka.
Med sin starkare vilja öfvervinner hon
sin makes betänkligheter. För honom,
som förut bära varit en ringa kugg i
maskineriet, har Robinsonlifvet på ön
betydt utveckling till en hel människa,
som får själf bestämning, arbetsomväxling,
det växtgifvande ansvaret på egen
hand. En god, sund, själsligt
outvecklad arbetare, har han alltid måst lefva
det krympande lif, som är den bundna
och osjälfständiga delens — nu är han
fri och lycklig, underordnar sig henne,
som har försprånget i bildning och
initiativförmåga, men är likväl med sin styrka
och sin praktiskhet henne vuxen i det
lif de föra. För honom innebär återkomsten
till samhället inget förskräckande:
han har varit ett ingenting där förut,
men nu skulle han komma att betyda
något. Han önskar äfven för barnens
skull att återvända till världen, men han
böjer sig för hennes vilja.
Deras barns historia berättas i De första
människorna. Lifvet på ön har gått
sin jämna gång för de två räddade, deras
son och dotter ha vuxit upp till
manbara. Mellan syster och bror uppstår
helt naturligt kärlek, och de bli brud
och brudgum. För deras fader, som
aldrig riktigt kunnat frigöra sig från
hvad han lärt sig som det rätta, är detta
äktenskap en styggelse, som endast
vördnaden för deras moder kan förmå honom
att icke hindra. Hon har gjort sig lös
från allt det gamla, och därför kan hon
inte endast böja sig för det oundvikliga
utan äfven hoppas, att det skall bli till
välsignelse. De båda unga få följa drift
och känsla, få lefva ett ursprungligt lifs
lyckliga idyll. Tills ett krigsfartyg
kommer, med samhället och konventionen
ombord, och grusar deras lycka, och i en
logiskt riktig men alltför skematiskt
bjärt skildring få vi se, hur de unga
välja döden framför att af fartygets präst
och befälhafvare skiljas åt. — Det finns
ännu en person i boken, utom det gamla
och unga paret, det är en yngre bror
till syskonparet. Som berättelsen nu är
formad, har gossen ingen uppgift att
fylla, men han är gifvetvis en rest af
en outförd plan. Syskongiftet har
författaren vågat sig på, en strid mellan
bröderna om systern — som i så många
af de romantiska berättelserna från förr,
»Drottningens juvelsmycke» till
exempel — eller hennes hustruskap till båda
har han däremot gått ur vägen för,
kanhända af den tvifvelsutan riktiga
öfvertygelsen, att så långt skulle inte hans
läsares sympati följa med i skildringens
konsekvenser. För Gustaf Jansons
välvilliga och förhoppningsfulla kynne har
en sådan våldsam utveckling af det
utopiska lyckotillståndet sannolikt också
burit emot.
Utopien fick emellertid vika för
verklighetsskildringen. Nästa gång han
kritiserade nutiden och samhället var det i
en bok med rikt och mäktigt innehåll
af verkligt lif, en bok om det moderna
kriget, Abrahams offer (1901). Ämne
och sceneri voro från det då pågående
boerkriget, och Jansons medkänsla
tillhörde det lilla folket, liksom väl fallet i
allmänhet var i Sverige — Emil
Svensén har framhållit, att under de sista
femtio åren ha vi svenskar nästan alltid
hållit med den som legat under, vid
konflikter mellan främmande stater.
Särskildt England har sällan varit folkkärt
i vårt land, och Per Hallström gaf i
»Ord och Bild»[1] en vältalig utläggning
af skälen till vår sympati för boerna,
med utgångspunkt i satsen: »för folk
som individer är osjälfvisk känsla det som
till sist blir afgörande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
