Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o8
OLOF RABENIUS
odlat, framträder hon nu med en samling
noveller, som med en romantisk färgton
bygger på historiska motiv. Först i
drömvärlden finner hennes bräddade känsla sitt
fulla utlopp.
Det är kvinnans kärlek med hela dess
kraft och djup, som i de flesta av
novellerna kommer till orda. Med ett högspänt,
nästan bristfärdigt patos gör sig
författarinnan till ett med sina hjältinnors väsen. Den
kärlek hon skildrar är allbehärskande och
svänger inom en vid rymd mellan
känslolivets motsatser, extatisk såväl i sin smärta
som i sin lust. Den sensuella glöden
genomtränger också här den själiska
hängivenheten, och svärmeriet är färgat av
blodsskimmer. Men kärleken vissnar icke med
passionens rosor utan är en frukt, som stilla
mognar för evigheten. Med vilken
legendarisk skönhet framträder den ej hos den
förnäma Mona Lapa, en kvinnlig Ritter
Toggenburg, som väntande på sin längesedan
aflidne makes hemkomst dör på sin trohets
vaktpost. Även Camilla Rucellai bär genom
hela livet med sig sin kärlek till Pico della
Mirandola och skyddar den som en helig
eld i alla stormar, vari hon kastar sig. Det
är kärleken ut i varje nerv, varje
själsstrimma, troheten quand tjicme, som
kännetecknar Anna Lenah Elgströms hjältinnor. När
den förvandlas i döden, inträffar själva dess
triumf, dess mest extatiska ögonblick, och
dess grafskrift heter fluctuat nec mergitur.
Författarinnans livssyn är präglad av den
erotiska mystik, som fått sin högsång i
Tristan och Isoide. Även titelberättelsen ger
uttryck åt samma åskådning, fastän känslans
eruptiva hetta här upplöser konturerna.
Man måste säga, att Anna Lenah Elgström
skänkt en stil- och uttrycksfull
bildtolkning av kvinnans yppersta livsvärde. Efter
livsåskådningens art är boken en vältalig
kritik av Else Kleens Släktens kvinnor.
Man har redan förstått, att det ligger en
fast vilja under den känsloglöd, som
utmärker de skildrade kvinnorna, och den
visar sig därför också i andra gärningar än
kärlekens. Sublimt rörande är den heroiska
tapperhet, som lille Louis — ett smeknamn
på en av franska revolutionens hjältinnor —
ådagalägger för att mot priset av sin
kvinnliga blygsel rädda sin släkt. Författarinnan
har med henne skapat en gestalt, som mitt
bland bödlar och delinkventer lyser af
moralisk skönhet. Den stilförenkling, som gör
sig gällande i denna berättelse, utan tvivel
samlingens yppersta, förädlar hela intrycket.
En motbild till denna kvinna är den unga
franska prinsessan, som, offer för en mörk
intrig, genom sin andliga höghet strålar upp
bland sina fiender. Författarinnan har här
låtit motsatsen mellan vekheten i hennes
uppenbarelse och den plötsliga makt hon
utövar komma till stark verkan.
Vad man kan anmärka mot dessa
noveller är, att känslan, som i dem är flödande
rik, ännu icke är tillräckligt samgjuten med
bilden utan alltjämt — om än icke på långt
när i samma utsträckning som i Havsboken,
lämnar ett fritt överskott. Väl ha de
historiska motiven tvingat författarinnan till
ett mera objektivt framställningssätt, men
hennes starka temperament hotar dock att
bryta fördämningarna, och den lyriska
laddningen är nära att explodera. På den
koloristiska miljöskildringen har författarinnan
nedlagt omsorg och gläder ofta med en
poetisk finmålning som t. ex. vid
beskrivningen av Ludovico Malatestas trädgård.
Det är en konstnärinna och därtill en
verklig personlighet, som skrivit »Stjärnan, vars
namn är malört».
Om Astrid Rönne, roman av Ellen
Ny-blom-Lundberg, kan man fatta sig kortare.
Den är visserligen en ganska underhållande
bok, skriven i jämn och säker stil, men
den saknar djupare mänsklig och
konstnärlig egenart. Av det erotiska livsöde, som
skildras, får man mera ett yttre aspekt än
en inre belysning, och händelserna ryckas
icke tillräckligt in i hjältinnans själiska
atmosfär. Det är dock en utvecklingshistoria
som framställes, och medvetenhetslivet och
karaktärsdaningen böra väl då icke hållas
i skymundan. Astrid Rönnes
kärleksupplevelser knyta sig till tre män,
en for ro skull och en för nöds skull,
den tredje han skall bli min lilla vän,
som det heter i visan. Först ett
ungdomssvärmeri, sedan ett påtvunget äktenskap och
så en häftig lidelse. Sedan hon brutit
äktenskapet och sedan även lidelsen brunnit
ut, inser hon, att den förste var den rätte,
och mognad i livets strid räcker hon honom
till sist sin hand. Reagensen på hennes
själsliv av de ödesdigra steg hon tar kunde
ha fatt en fylligare och skiftningsrikare åter-’
spegling. Som en bättre psykolog visar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
