Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En försvunnen litteratur. Några ord om symbolismen. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRSVUNNEN LITTERATUR
497
upp ögonen vid budskapet, att en ny vår
randats efter den mörka tidens pest och
örlig, att andarna begynte vakna till heliga
sysselsättningar.
Det är grundfalskt att framställa den
»symbolistiska» dikten som blott och bart
en efterklang av den alexandrinska och
romerska dekadensens poesi, om ock den
högt uppdrivna formkultur, som här
förefanns, kom att ingå som väsentligt moment
i en rörelse, som uppstod under i mångt
och mycket likartade yttre förhållanden.
Då som nu lutade den långa dagen mot
kväll, och horisontens blodiga skyar
varslade klart om den annalkande
världsskymningen. Var det underligt, att de nya
poeterna, representanter för en mänsklighet,
som för längesedan låtit ungdomssvärmeriet
flykta för mandomens ångest inför
timmarnas snabba lopp mot undergången, icke
trädde fram med röda kinder och glupsk
livstörst; att orden Död och Smärta och
därmed synonyma i kanske alltför ymnigt
mått kommo att ingå i deras vokabulär?
Vart tog vårt eget nittiotals spanskt
förkunnade Livsglädje vägen? Den passade oss
icke, och vi stötte den ifrån oss för att
återupptaga vårt störda ruvande i grå
förtvivlan.
Symbolismen — låt oss försona oss
med termen — har i sig ackumulerat och
förtätat det högsta och essentiellaste i alla
tiders litteratur. Att litteratur härvid strängt
fattas i betydelsen skön konst, behöver
kanske påpekas. Till sin natur är
riktningen i eminent grad »lärd», liksom
Ple-jaden och renässansens övriga diktarskolor;
dess anhängare hämtade lika mycket sin
inspiration ur böckerna — »de döda
böckerna», heter det ju — som ur levat liv.
Man studerade de äldre verken, ej blott
antikens, utan också de moderna. I
Frankrike började man samvetsgrant med
Ro-lands-sången, denna mäktiga portal till en
mäktig litteratur, för att låna Gaston Paris’
liknelse, där man icke, som Jean Moréas,
den acklimatiserade hellenen, satte sig att
tolka Eulaliavisans stapplande och ännu
halvlatinska rytmer. Av det sålunda funna
och förnumna gällde det att skapa en
syntes, ett extrakt, vars doft skulle förhålla
sig till arbetsmaterialets som den ur
blomman utdragna parfymens till själva växtens.
Denna nya dikt, som aldrig kunde bliva
populär — vilken ärlig konstnär med akt-
32 — Ord och Bild, 2j:e årg.
ning för sitt kall fikar efter en egenskap,
som redan Tegnér kallade liderlig? — var
alltså från begynnelsen och till sitt innersta
väsen ett drivhusblomster, med berått mod
uppdraget på artificiell väg. Där den
poetiska trädgårdsmästarkonsten ej förslog som
medel att uttrycka skaldens intentioner,
drog man sig ej ens för att tillverka rena
pappersblomster, utan doft väl, men med
en teckning, som kunde överstråla
orkidéens i bizarr färgprakt.
Natursångaren med det överfulla
hjärtats ord på tungan, innan de härdats och
renats som metallen från slagg i hjärnans
smältugn, hade ingen plats i denna
exklusiva krets av raffinerade konstnärer. Men
i poesiens värld, långt mer än annorstädes,
hålla inga regler streck. Så fogar det sig
genom en sällsam naturens lek, att en
passionerad lyriker, en obehärskad sångare av
Villons släkte, men liksom denne ingalunda
någon analfabet, kom att lysa bland dessa
soignerade herrar med en glans, som redan
länge hotat att fördunkla den även av
honom erkände mästarens, Stéphane Mallarmé.
Paul Verlaine försvann som straffad och
försupen krogkund i den rotlösa bohèmens
värld, sedan han självmedvetet proklamerat:
Je suis 1’empire à la fin de la décadence!
Av hans skaldebröder voro de flesta män
i verken med god tid över för studier.
Mallarmé själv beklädde en anspråkslös
lärarbefattning i engelska — vad hans
belackare aldrig försummade att framhålla
som något ytterligt löjeväckande, Huysmans
blev med tiden sous-chef vid en avdelning
i utrikesdepartementet, åtskilliga, bland dem
den hyperexcentriske Léon Dierx, mottogo
sitt bröd av själva staden Paris. Rémy
de Gourmont, riktningens kritiker, var länge
amanuens vid Bibliothèque Nationale, och
han är icke den ende biblioteksmannen av
facket bland dessa lidelsefulla bokälskare.
Få voro de, vilka i likhet med Maeterlinck
kunde leva på sin penna och omgiva sig
med den lyx, som för många av dem var
ett visserligen icke oeftergivligt livsvillkor,
och än färre de, vilka liksom Villiers de
1’Isle Adam, de »grymma conternas»
grev-lige skald, ägde ärvda existensmedel.
I Stéphane Mallarmés salong vid Rue
de Rome, där, för att tala med Rémy de
Gourmont, »lokomotivens tjut esomoftast
blandade sig med våra estetiska utgjutelser»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
