Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Emil Sjögren in memoriam. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURE RANGSTRÖM
OVANSJÖ, EMIL SJÖGRENS BOSTAD 191O —1918.
hög grad begåvad instrumentalist bland
svenska tonsättare, dock ligger aldrig
instrumentet honom främst om hjärtat.
Det är sången — icke alltid dikten —
men sången och stämningen av sång,
hos utövande och åhörare, hans tonkonst
helst vill väcka. Kunde han stundom i
sin romanskomposition vara njugg mot
poeten och — stundom — sträv emot
sångaren, så är han det aldrig i sina
instrumentala verk, nota bene, om den
utförande har något av poet eller sångare i
sig och det måste han enligt Emil
Sjögren självklart hava. Ty vad är t. ex.
den stora e-mollsonaten för violin, den
berömda, annat än en i fyra satser och
skiftande formella kombinationer utförd
romans? Ett nordiskt folkviseartat motiv
— för övrigt en bland de få gånger
Emil Sjögren anknyter till folktonen —
omspinner det hela, och inom denna
nästan programmatiskt arrangerade ram
avspelar sig så den lyriska scenen mot
bakgrunden av landskapsbilder och
nordiska lust- eller vemodsstämningar,
dels i duettens form, dels i soli, men
alltid med sången som huvudsak. Lik-
nande är fallet med hans övriga sonater
— frånsett dock en del fransyskt legära
böjelser i några verk av senare datum —
och i lika hög grad framträder denna
egenart i hans pianokompositioner.
Naturligtvis är icke begreppet sång här
taget i en bestämd dikterisk avsikt — Emil
Sjögren var ju icke poet utan
framförallt musiker — men det är påfallande,
hur just hans hjärtas romantiska
sångar-glädje tyckes väcka tonen till liv inom
honom. Vad han än kallar sina
pianosamlingar, om Stämningar, Novelletter,
Tankar från nu och fordom eller På
vandring, så är det dock icke den realistiskt
utförda bilden, stämningens avskrift så
att säga, som han har velat giva, utan
stämningen själv, sin egen lyckokänsla
framförallt över att äga just detta
oskattbara något som kallas förmågan av
poetisk stämning, detta som vardagen och
konstens vardagsträlar så lätt skjuta ifrån
sig eller ersätta med nyktra surrogat
av dunkel brygd. Låt oss iakttaga
honom i hans helgjutnaste pianohäfte, den
ständigt lika sommarglänsande och friska,
som i ett av livsfullhetens söndagsögon-
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
