Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hostrup. Ett hundraårsminne. Av Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG
linnebyxor och vadmalströja», och
frågade om vadmalen nu blivit för grov
och ful.
Förhållandet var, att Hostrup, i
motsats mot många av de gamla kamraterna
från studentåren, som med det
national-liberala partiet slutit sig till högern,
kvarstod i demokratin och i likhet med den
grundtvigianska riktningens flesta män
hyllade den folkliga vänsterrörelsen.
Så kunde man finna den gamle
vördade »pastor emeritus», den med statens
högsta hederspension utmärkte diktaren,
göra inlägg emot högerns
grundlagstolkning, då regeringen självrådigt
utfärdade provisoriska finanslagar. Han
förklarade i en politisk dikt, att han ej
kunde tiga, då man befallde att svart
skulle vara vitt; och vore det ett brott
att säga det, så sade han det ändå. Och
han betalade med sin person, då han
1887, f. ö. utan framgång, lät uppställa
sig såsom oppositionens kandidat vid
folktingsvalet i en Köpenhamnsk krets.
Naturligtvis blev han utsatt för häftiga,
delvis pöbelaktiga angrepp just från de
»bildade» kretsar, där man ej kunde
förstå att den gamle folklige prästen lät
kora sig som gemensam kandidat för
arbetarna, grundtvigianska vänstermän
och den radikala fritänkarvänstern. Men
han var icke ömtålig. Han hade aldrig
förstått Björnsons »Redaktören» — där
hjälten dör pä grund av angrepp från
en redaktör, vars omdöme han ej
tilllägger någon betydelse. »Man kunde
likaväl skriva en tragedi om en
människa som dog av loppbett.»
Utan att ett ögonblick förneka sin
avgjort religiösa ståndpunkt kunde han
deltaga i en fest som den litterära
vänstern gav. Då en del grundtvigianer
förebrådde honom att han gick till bords
med fritänkare och liksom ville sätta sig
mellan två stolar, svarade han att han
hade sin egen stol och den sutte han på.
Med Björnson sympatiserade han i
mångt och mycket, trots
meningsskiljaktigheter pä det religiösa området; de
voro nära vänner och stodo sida vid
sida i sedlighetssaken.
Sina starka skandinaviska sympatier
bevarade Hostrup till det sista. Han
deltog ännu i 1869 års studentfärd till
Kristiania och var härvid en framskjuten
talare, bl. a. vid festen i Göteborg där
danskarna och Lundensarna mötte
Upsa-liensarna. Då år 1883 ett skandinaviskt
konstnärsmöte var förenat med
konstutställningen i Köpenhamn, fann man
Hostrup bland deltagarna, och han höll
huvudtalet vid den frukost som hans
gamla hemort Hilleröd vid Fredriksborg
gav för konstnärsmötet, och ännu minnes
jag de ord han då fällde. Det var, sade
han, ett gammalt ordstäv att ungdom
och visdom icke följdes åt. Men det
hade nog varit en gammal man, som
hittat på det ordet. Det yngre
släktledet ansåg sig helt visst för de kloka,
och menade nog att de gamla ej begrepo
dem. Så hade talaren själv tänkt i sin
ungdom, då han sjungit:
Til Raad er Gubben en herlig Gjæst
Men unge Öine, de see dog bedst.
Men då han, fastän icke konstnär
och fastän gammal nog, ginge med på
ett konstnärsmöte, så skedde det för att
han trodde pä att ett element bunde
honom samman med konstnärerna,
känslan för det poetiska. Några av de unga
skulle förmodligen anse att måleri och
poesi inte hade ett dugg med varandra
att göra; men stämningens poesi vore
dock en brygga dem emellan, och på
få ställen kunde man tala därom med
så stor rätt som i Fredriksborg, vars
slott gåve åt landskapet ett så poetiskt
— talaren visste icke om han i dessa
realismens tider även tordes säga
romantiskt — skimmer!
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
