Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK VETTERLUND
i Aakjærs senare alstring, där heden och
dess liv oavlåtligt komma igen på vers
och prosa. Sådana ställen ha också fått
det fulländade språkuttrycket, det som har
formens nödvändighet och är det enda
möjliga — annars kan stilen helt visst vara
lös och obetydlig nog.
Den värld, boken omspänner, är då en
begränsad värld och förhåller sig till de
betydande kulturdiktarnas, Gjellerups och
andras, som en jylländsk hydda förhåller
sig till en huvudstadsbyggnad i någon
europeisk kulturstil. Och där hyddans och
hedens luft någon gång uppblandas med
vindar från Brandes’ och Hørups
Köpenhamn, blir resultatet inte det tänkbarast
anslående. Aakjærs massiva bondenatur,
egentligen så troende, att han som barn
aldrig kunde tvivla på det tryckta ordets
orubbliga sanning, synes ännu, när
»Bondens Søn» och senare böcker kommo till,
ha varit lika naivt troende mot det tryckta
ord, som tidsvindarna förde till honom;
hans fritänkeri får något seminaristaktigt
och massivt, det också.
Men är hans dikt eljes att likna vid
bondhyddan, så är den också hans egen
från golv till tak så som ett diktslott i
antik eller gotisk stil aldrig skulle ha varit.
Hyddan har icke slottets utrymme och
höjd, icke dess anknytning genom tusen
trådar till fjärran tider och kulturvärldar.
Men den är ett äkta alster av den jord
som bär den. Allt i den är mc — eller
för icke så länge sedan — och allt är här.
Jeppe Aakjærs följande prosadiktning
utför och omväxlar rikligen hithörande
motiv — en lyrisk debut från 1899 skall
nämnas senare i samband med hans hela
versdiktning. Men 1900 och 1901
utkommo några samlingar småberättelser
»Vadmalsfolk» och »Fjandboer», skildrande
bondelivet på Jyllands hed. Man har, som
naturligt är, jämfört dem med de berömda
noveller, som förra århundradet skrevos från
Jylland av författarens landsman Blicher.
Deras litterära värde är ojämnt, om än
icke så ojämnt som Blichers, och Aakjærs
konstnärlighet samlar sig gärna till vissa
glansställen. »Noveller» i ordets klassiska
mening: avrundade, tillspetsade
kompositioner bliva de sällan; en av de mest
betydande, »En Omløber», är t. ex. en hel
mosaik av minnen och äventyr, som kunde
avslutas eller fortsättas hur som helst. Men
som människoskildring bli de, liksom det
väsentliga av »Bondens Søn» ofta sällsynt
äkta. Och, som någon har sagt: Vid deras
läsning förstår man, vilket folkligt, vilket
mänskligt värde Danmark äger i de
tusentals ljungtäckta hus och hyddor, där stilla
män och kvinnor trofast böja sig under
oket och lägga manken till.
Bland dessa småberättelser märks en
synnerligen levande och karaktärsfull
skildring, hur det går till i ett bondehem,
»mens Polsen koger». Grisens uppfödande
och själva slaktningsproceduren, barnens
väntan, där de den mörka vintermorgonen
ligga i sina sängar; sedan kalaset med sin
stämning av lössläppt överdåd, den
förlovningshistoria, som gör denna festdag fore
jul ännu festligare — allt detta sätter vem
som helst direkt in i det jylländska »livet
på landet». En berättelse av helt annan
art, vemodigt lyrisk som ljungheden själv
och på sätt och vis i släkt med skaldens
känsligaste versdikt, rör sig om den gamla
ensamma kvinnan ute på heden, som för
vandraren på sin jylländska förtäljer om
sina minnen. Denna gumma är en av de
gamla människor, dem Aakjær nästan
särskilt sympatiskt vet att ställa fram. Rikt
på sorg kan ett okänt, alldagligt
människoöde vara — rika på sorg äro tusen sinom
tusen dylika öden; och de symboliseras
icke illa för läsaren av »Ene» genom
berättelsens »lilla kvällskuggade sjö, som
tycktes gömd för allt, stängd för allt»,
utom just för sorgen. Berättelsens
avslutning verkar som en lyrisk prosadikt.
Även »En Omløber» handlar om ett
par gamla människor, en svensk och en
dansk, sorn i forna tider gemensamt drivit
oxar genom Jylland och då upplevat
mycket tillsamman. Nu när de blivit gubbar,
kommer svensken, en oförbätterlig
vagabondnatur, någon gång efter långa tiders
mellanrum till sin »bofaste» vän —
stackaren sitter på uselt s. k. undantag — och
upplivar, till största glädje för bägge, deras
minnen. Brännvinet spelar, som oftast i
Aakjærs bondehistorier, exakt samma roll
som det tydligen haft i verkligheten
därnere, men dessa fattiga två gamlingar äro
godsinnade, hjärtliga människor. Det är
icke utan att deras enkla avsked från
varandra griper, när värden följer sin gäst ut
till hörnet och de länge stå där och trycka
varandras händer.
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
