Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jeppe Aakjær. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK VETTERLUND
Beboere», och vilken dramatisk spänning i
dess slutscen, då den närige Niels
omkommer i märgelgraven! Som kulturmänniska
har Aakjaer blick för det, som hos dessa
bönder är omedveten komik. Men han
hör själv till deras krets, han förstår dem
inifrån och med full sympati och blir
därför i sin skildring givetvis aldrig
»överlägsen» och ringaktande.
Ännu en sak är att märka: den sociala
tendensen. Den usla ställning, som torpare
och tjänstefolk intaga hos de självägande
bönderna, de fattiges lott överhuvud, deras
materiella och andliga misär, har tidigt
upptagit honom. 1890 lär han ha slagit
allarm därom i tidningspressen. Själv har
han tjänat som vaktpojke hos främmande,
han har sett det hela.
Hans stora bok »Vredens Born», som
utkom 1904, skildrar denna misär i dess
ohyggliga enskildheter. Ett barn Per, som
växer upp på fattighuset, hamnar som
fårherde hos en rik bonde, igengrodd egoist
och okänsligt hänsynslös utnyttjare av
värnlösa tjänare.
Med stort liv, med verkligheten alldeles
inför våra ögon och alla sinnen, tecknas
pojkens hårda liv från bittida till sent ute
på fälten och än mer »rafflande» bland
den jylländska drängkammarens osägliga
griseri — fysiskt och moraliskt —, bland
dräng- och bonderåhetens värsta
uppenbarelser. Det stackars barnet smittas med
skabb, och endast en barmhärtig läkares
ingripande tvingar den fege och snåle
husbonden att låta Per tillbringa en tid på
sjukhuset. Han går i skola, men husbonden
vill ha honom från det för att begagna
och utsuga hans arbetskraft själv. Och
först när en lärare genomdrivit att
husbönderna i så fall allvarligt pliktfällas,
bättrar sig åter denna sak för lille Per.
Kostligt nog vill socknens präst av fruktan
för de rika bönderna ånyo upphäva eller
ansenligt förminska dessa böter, vilka
ensamma skydda barnen för utsugning. Samme
präst har intet sinne för sociala frågor,
emedan de »sakna den andens fläkt, som
allena kommer hjärtats äolsharpa att tona»
heter det med en lustig stöt åt folk som
drapera sin själviska intresselöshet i
romantikens talesätt. Allt detta är utan tvivel
polemik, bitter »tendens» — men så
faktisk, så påtagligt levande och överdriftsfri,
så rent framställande och utan abstrakta
slagord, att den alls intet äger av
rabaldermässig och underklassig journalistik.
Hos oss har man väl i allmänhet kunnat
se på ett tendentiöst diktalster, när dess
upphovsman var t. ex. socialist. I
»Vredens Børn» ger själva skildringen ända till
fram mot slutet ingen dylik anvisning,
därvidlag olik vissa omogna partier av
»Bondens Son». Här finnes en anklagare —
men den faktiska verkligheten själv.
Bokens konst, förtätad och intensiv på de
avgörande ställena, skildrar dessa enkla
människor så bra och objektivt som de väl
överhuvud ha blivit givna. Det landtliga
tjänstfolkets misär, som så länge funnits i
verkligheten, finns från och med »Vredens
Børn» även i litteraturen, nyktert och
faktiskt framställd som vi sett, och ropar
därmed ut i världen. Det är den verkan
författaren vunnit utöver den konstnärliga —
och som synes ha legat honom minst lika
mycket om hjärtat. I »Vredens Børn» är
han främst omedelbar skildrare, och så
har även det andra fallit honom till.
Bokens fortsättning skildrar Per som
yngling: han har nu blivit en rakryggad
ung man med klar blick och godt
rättsmedvetande, godt hjärta också, och naturlig
ridderlighet. Men just därför stöter han
hårdt samman med livet. Den fattige
daglönaren, som häftigt ingripit mot några
handlingar av ytterlig brutalitet från
överordnade, blir omöjlig, får intet arbete —
och nödgas utvandra från ett land, som
»ratat hans mod och hans unga styrka».
Något programmässigt talas på bokens
sista sida om de medel varmed ovan
nämnda sociala missförhållanden skola
avhjälpas för de stackars tjänarna, »vredens
barn», som, hur ärligt de än släpa och
slita, dock nästan alltid måste sjunka ned
i eländet.
»Ren sänghalm, ren luft, rent vatten
— — och så sammanhållning, mina
vänner! Hand i hand, ordning i ledet–.
En tjänarförening i varje socken — —.
Så ha vi den sociala revolutionen.»
»Ja — — men det finns två ting, som
måst övervinnas dessförinnan: den ena är
slöheten, som har sin rot i dålig
förplägning. Den andra är fegheten; den är det
värsta, ty den bottnar i karaktären.»
Författaren hade egentligen icke behövt
göra denna sammanfattning för den stora
publiken. Ty boken själv talar bättre.–
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
