Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl XII i svensk vitterhet. En översikt. Av Erik Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDBERG
Den överhet, som sin spira vidtager mera
att visa myndighet än kärlek, är närmare att
öva tyranni än att befrämja landets fred.
Lycksalig är den konung, vilken grundar sin
regering med nåd och mildhet i undersåtarnas
hjärtan, men ändå lycksaligare hans undersåtar.
Han förmår allt över folket; men billigheten
allt över honom. Att vinna seger är mycket;
men att vinna sig själv och med sig själv sina
undersåtars hjärtan är fast mera. Havet stod
lugnt och stilla, vädret saktade sig. Luften var
ljuvlig och klar, marken grönskade och träden
blomstrade. Fred föder av sig all
lycksalighet. En fredsam konung är större än den
härar fångna för. Den senare är lik en man,
som försvarar sin åker mot sin granne och
förtrampar därmedelst såväl den som sin nästas.
Den förre är lik den, som i skörd-anden
hjälper till bärgning. Då allt står i krigslåga,
äro lag och rätt landsförvista, men i fredstid
avhjälpas de mattade konster, det ödelagda
lantbruk, de förkränkta och ohelgade stadgar.
Fred föder; ofred öder.
Ord sådana som de nu citerade
tillhöra visserligen en något senare
tid än den, som närmast varit
föremål för vår framställning, dock ej
mer än året efter Karl XII:s död.
De stå som nämnt ej ensamma i sin
art, oaktat de synas mera
hemmahörande hos en man av
upplysningstidevarvet sådan som Höpken eller
Lagerbring. Det är ett av krigsårens
nöd och umbäranden hårdt prövat folk
som talar ur dem. Freden var, så länge
Karl levde, något man kunde hoppas
såsom en skänk av konungens nåd. Från
folkets läppar ljuda bevekande rop till
en Försyn, som vredgas över dess
synder: Giv oss vår konung åter. Ryktet
om landstigningen på svensk jord verkar
som en elektrisk stöt. Tron på nya
möjligheter vaknar vid medvetandet om
att monarken är personligen nära sitt
folk.
Nu klingar RUNIUS’ friska sång till
löjtnant Drakes’ bröllop med dess fasta
förtröstan till konungens segerlycka midt
under nödens dagar:
När sjuttonhundraelva
Är i sitt halva lopp
Och världen börjar skälva
För Karl som vaknat opp;
Den ryssar fyrti tusend
Bevist till överflöd,
Att den för dem släckt ljusen
Måst inte varit död.
Med sin friska durstämning för den
tanken till Tegnérs Karl XII. Eller
Freses ofta citerade dikt:
Låt eld med åska åka fram,
Så firmamentet lyser.
Vårt skepp bär lika lycklig stam,
Så länge solen lyser.
Låt ovän sin bestämda tid
Vårt rikes gränser skaka.
När Karl han skaffar Sverige frid
Så kommer allt tillbaka.
Rätt så! Far fort vår underskung
Dit Gud din vilja leder.
Den, som dig rådfört späd och ung,
Ännu sin arm utbreder.
Utrymmet tillåter mig icke dröja längre
vid denna epok, ehuru otaliga dikter
kunde framföras som exempel på den
karolinska tidens fasta förtröstan till sin
unge monark i tider, då det såg som
mest hotande ut. Nämnas kan i detta
sammanhang Olof Gyllenborgs dikt
vid konungens hemkomst:
Var välkommen hem igen,
Sveriges kung och enda vän.
Brodern Karl, den om vår dramatik
förtjänte, skrev till Narvasegern en vacker
dikt, ägnad »Himlens vän och Herrens
smorde».
Om sorgen vid Karl XII:s död
vittna många stämningsfulla dikter, flera av
dem av högt värde. I detta
sammanhang förtjänar omnämnas Hultmans
enkla men ofta gripande framställning av
den kung, med vilken han delat ljuft och
ledt sedan dennes barndomsdagar. Hans
»enfaldige sannfärdige annotationer», som
den trohjärtade titeln lyder, har för den
senare forskningen varit en ovärderlig
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
