Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl XII i svensk vitterhet. En översikt. Av Erik Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDBERG
Fryxell anfört tal, hållet av den unge
Dalin, där det bland annat heter:
Den annat skriver om vår store Karl än
ära och beundran, han bör antingen se sitt
papper alldeles svart eller ock intet svart stanna
på sitt papper.
Man har kallat dessa dikter rimmad
hattpolitik, men det kan knappast vara
egentligt. Partipolitiken var nu aldrig
Dalins sak, därtill var han en alltför
ljum natur. Karl XII:s-figuren
utnyttjas i nationellt pedagogiskt syfte för att
väcka till liv ett slumrande medvetande
om vad vi betydt och framgent kunna
betyda som folk.
Som lamm vi vilja dyrka
Ulricas ädla dar —
Men lejons mod och styrka
Bör världen se här kvar.
Därmed kan Dalin sägas inleda den
linje som,med den nationella nyväckelsens
framhållande av Karl XII under 1800-talets
början i nationellt pedagogiskt syfte, via
Blanche, Beskow, Strandberg med flera
leder fram till Heidenstams nationalepos
Karolinerna. I så måtto erinrar Dalin även
om denne, som han i strid med sin tids
traditionella hyllning av segerhjälten
främst uppmärksammar tragiken i Karls
levnad. Olyckan gör hans storhet. »En
dygdig hjälte lyser som bäst i
olycks-farg», heter det exempelvis i en av
Awazudikterna.
I »Sagan om hästen» framställer han
främst äventyrslynnet hos Karl XII och
därmed ett typiskt nationaldrag vid
sidan om kärleken till äran.
Något av sagohjälten ger oss den
vackra epilogen.1
En stark Karl XII: s beundrare var
Jacob Wallenberg, författare till »Min
son på galejan», såsom med önskvärd tyd-
1 I detta sammanhang förtjänar omnämnas
ett försök från stormaktstidens diktning att
behandla Karl XII:s historia såsom en isländsk
saga, en litteraturart som då var på modet,
nämligen: »Den Yfwerborne Herculis’ saga».
lighet framgår av den med ungdomlig
entusiasm framslungade straffdikten över
Voltaire,
Som mot vår store Carl en ilsken fjäder riktat
Och efter skugga sökt, där bara solsken är.
Även Fru Nordenflycht
inspirerades av Karl XII:s-minnet till ett ode i
den pseudoklassiska stilen (varmed hon
deltog i Vitterhetsakademiens andra
tävlan), som med sin poetiska symbolik
och sin retoriska pompa för tanken på
von Beskows hyllningsdikter till »den
out-grundelige dygdehjälten».
År 1739 inlämnades till censor
libro-rum en dikt, som skulle få en
utomordentlig betydelse ej blott för samtiden
men också senare tiders uppfattning av
Karl XII och som i fråga om popularitet
slår alla rekord. Jag åsyftar naturligtvis
Sinclairsvisan, som gav vind i seglen
åt krigsentusiasterna och med sin
sympatiska teckning av krigareynglingen,
med sitt revanschpatos gjorde grand
succés.1
Vida mera reserverad i fråga om
uppfattningen av Karl XII:s-minnet ställer
sig Olof Carelius, författare till Höns«
gummans visa. Där skildras hur Carol
drog ut på jakt med sina drängar:
Men rävarna log
Åt det skottet som tog,
När vår husbonde dog.
I de breda lagren vann Karl XII:s
minne ännu genklang, ej så hos de
tongivande kretsarna. Man var formligen
rädd att genom sympatiyttringar för
Karl XII synas uppmuntra de styrande
till absolutistiska idéer. Denna tanke
1 Denna bild av Karl XII såsom beskyddaren
av de vapenbragder i kamp mot den ryska
hydran,varom man drömde, blir bestämmande
för alla hittillsvarande revanschdikter under
senare tider. Vi möta längre fram besläktade
företeelser hos Atterbom, Tegne’r,Talis Qvalis, Orvar
Odd (Karl XII i Ålleberg t. ex.) m. fl. Karl
XII:s roll i den litterära
studentskandinavismens historia får väsentligen sin prägel härav.
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
