- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjunde årgången. 1918 /
610

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Staaff i sina efterlämnade verk. Av Tom Forssner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TOM FORSSNER

åtminstone undertecknad känt det, och
efterföljande rader äro därför att betrakta som
några reflexioner med anledning av ett
dylikt konfrontationsförsök, icke som en
recension av själva arbetena.

Först, om också icke med de största
förhoppningarna, vände jag mig till de båda
skådespelen Johansson och Vestman samt
Elisabet. Skulle det befinnas, att de
voro skrivna av en person, för vilken
skönlitterärt författarskap var en inre
nödvändighet? I så fall borde han mer eller
mindre frivilligt hava blottat sitt innersta
åtminstone i något enstaka anslag eller
något obehärskat tonfall. Tyvärr måste
jag erkänna, att jag icke funnit något
dylikt psykologiskt uppslag till förklaring av
Staaffs i vissa avseenden gåtfulla
personlighet.

Mig förefaller det märkvärdigaste med
de båda skådespelen vara, att de över
huvud taget kommit till. Det visar en
ovanlig andens friskhet och styrka att midt
under ett tungt och enerverande politiskt
arbete kunna samla sig till en genomförd
dramatisk produktion av dock
beaktansvärd betydelse. Som rent litterära alster
äro väl skådespelen icke vidare
märkvärdiga, men kunna dock ingalunda avfärdas
som rent likgiltiga skriverier, vilka hava
slumpen eller fåfängan att tacka för sin
dramatiska form. Särskilt »Johansson och
Vestman» — det tidigare och i mitt tycke
avgjort bästa av skådespelen — är
dramatiskt tänkt, om också det fasta greppet
släppt under utförandet. Båda arbetena
framträda som psykologiska studier, och
häri ligger nog deras egentliga svaghet.
Någon värdefull människoframställning
innehålla de ej, även om författaren säger
många både sanna och kloka saker om
människor. Alla huvudpersonerna hava
råkat i mer eller mindre skarp strid med
samhällets moraluppfattning, delvis även
med dess lagar, och konflikterna äro så
lagda, att båda dramerna kunnat
tituleras »Brott och brott». Båda visa också,
att författaren tänkt klart och känt varmt
i detta ämne, men man kan icke värja
sig för intrycket, att det han har att säga
kunnat sägas minst lika bra i icke
dramatisk form. Det ofta upprörande
händelseförloppet återverkar icke med psykologisk
nödvändighet på de individer, som bära
upp det, och är näppeligen psykologiskt

betingat av deras karaktärer. Icke heller i
dialogen kommer någon djupare
individualisering fram. Alla tala ett i de
bättre partierna kraftigt och slagfärdigt
språk med vissa yttre skiftningar, men
ingen har ett i egentlig mening personligt
uttryckssätt. Författaren hörs hela tiden
igenom, och man har stundom intryck av
ett föredrag, som fördelats till uppläsning
på flera personer.

I Staaffs dramatiska arbeten har
åtminstone jag ej kunnat återfinna någon
annan personlighet än den, som
framträdt vida tydligare på andra områden

— en klartänkt och varmhjärtad men
ganska doktrinär människovän, som alltför
lätt blir torr på grund av sin bristande
psykologiska instinkt. Det nya skulle då vara
en tydlig strävan hos författaren att
manifestera sig just på det psykologiska området, att
ge en verklig människoskildring. Månne
Staaff låtit sina skådespel ligga därför, att
han själv känt sig hava misslyckats i denna
sin strävan? I så fall skulle han i varje
fall ägt en ingalunda vanlig självkännedom.
Från andra synpunkter hade han nämligen
ingalunda behövt blygas för att utgiva sina
dramer. Även deras offentliggörande efter
författarens död får väl därför anses fullt
befogat.

Emellertid är det stora
politiskt-stats-rättsliga arbetet på helt annat sätt
representativt för Staaffs personlighet. Trots
det lidelsefria framställningssättet kan ingen
misstaga sig på, att författaren här rör sig
på en för honom helig mark. Hela
arbetet är skrivet så att säga inifrån av en
man, som med hela sin själ gått upp i
det politiska livet. Han finner därför
synpunkter, som verkligen förklara någonting
för *oss mer eller mindre utomstående.
Händelsernas förunderliga sammanhang
klaras upp, och man tycker sig stundom få
just det författaren så gärna velat skänka

— en inblick i de demokratiska
statsskickens själva anda.

I så måtto ger alltså arbetet en verklig
behållning, och dock känner man sig efter
genomläsandet nog rätt besviken. Man
har lärt en hel del, och man har kanske
ryckts med av den intensiva övertygelse,
författaren lyckats inlägga i sin till formen så
lugnt resonerande framställning, men i alla
fall, arbetet har icke blivit vad det bort
och kunnat bliva. Det vilar för mycket

6 io

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:56:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1918/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free