Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - De sista timmarna. Av Ivar Bjarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SISTA TIMMARNA
Av IVAR BJARNE
Scenen:
En illa medfaren skeppsbåt på Nordsjön. Svår dyning. Kall och rå vinterluft.
Personer (passagerare från sänkta ångaren »Götha»):
Fru Hjorth med sin fyraårige son Ei.ias.
Handelsresande Blinkenstein.
Styrman Erikson.
Jungman Dardel.
Kokerskan Augusta.
Städerskan Greta.
Besättningsmännen Persson, Lundkvist och Andersson.
(Alla sova i obekväma ställningar med
undantag av de tre besättningsmännen och
jungman Dardel, som sitta vid årorna. Det
börjar ljusna)
Andersson (med en åtbörd mot de
sovande): Dom har det bra dom! Jag
önskar jag ock fick sticka skallen under
vingen och sova från hela eländet. Hur länge
är det nu vi arbetat med pinnarna?
Dardel (tar upp sin klocka, minns att
den inte går längre och låter den falla ner
i fickan igen): Sex timmar skulle jag tro.
Det dagas i öster nu. Snart går solen upp.
Andersson: Ja, hon gör så. Och vi
ror mot solen. Men aldrig får vi se’na.
Dardel: Inte misströsta, Anders.
Andersson (ropar högt): Misströsta mig
hit och misströsta mig dit! Va kan man
göra annat när det går på tredje dygnet.
(Tystnad.)
Persson (efter en stund): Å nordan
river i vareviga minut, gör hon, å vattnet
är kallt som is och stänker över, gör det,
å kroppen vill inte behålla värmen.
Dardel: Bara ro, bara ro. Då blir
man varm.
Andersson: Det nyttar ingenting till,
nej, men så gör det det. Vi kommer
ingenstans. Är det natt så stirrar vi ut i
mörkret, och är det dag så ser vi inte mer
för det. Grått är det allting, himmel och hav.
(Tystnad. Alla fyra ta ut årtagen.)
Elias (viftar med ena handen, som han
lyckats fa ut genom schalen han är
insvept i): Mamma! mamma! mamma!
Fru Hjorth (stoppar in hans hand):
Sov, sov P^lias, pojken min. (Lutar sig
åter ner över gossen, som somnar.)
(Tystnad.)
Lundkvist (nickar mot fru Hjorth): En
läckerbit, hon! En riktig liten rackarunge,
om jag får säja’t. När jag var pojk en
gång i världen var jag springis i en
speceriaffär, och patron där han förstod sig
på flickor, han. Nånting att bita i det
där! bruka han viska till mig, när de kom
in nå’n så’n där ljus och finhyllt en.
Dardel (med undertryckt raseri): Nu
lättar det mer och mer. Det blir allt
ljusare.
Lundkvist (fortsätter sin tankegång): Å
se de har jag osså alltid tänkt att hur
man exmerar di svarta så ä’ di vita i alla
fall bäst. En del av dom är ludna ska
jag säga. Alldeles vitludna och fina och
mjuka som sammet. Hel och hållen.
Fru Hjorth (har till hälften rest sig
upp och ser mot Lundqvist med stora,
rädda ögon. Hon har hört allt det han
sagt. Ropar högt): Dardel! Hjälp hörni!
(Sjunker så tillbaka ner och döljer knytet
med gossen under sin kropp.)
Dardel (lägger upp sin åra och
springer fram till henne): Det är ingenting
farligt. Låtsa bara inte att ni hört något.
Fru Hjorth: Men jag är rädd, rädd.
Det är hans ögon — — —
Dardel (lugnande): Så, så! Låtsas sova
Sov, sov!
Styrman (vaknar och springer upp):
Nå, gossar, hur går det? Kallt och arbet-
42 — Ord och Bild, 27:c årg.
65 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
