Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM
ordets båge av senor och stål;
drönisjukt tigande,
arm på vänner
vandrar skuggornas son utan mål.
Aldrig kan jag som fordom gladt
stundens frågor dryfta;
aldrig bland skämtande
bröder och fränder
skall jag munter sitta till bords.
Liksom Hans Alienus med sin samtid
ha alla Heidenstams figurer något
ouppgjort med det som omger dem. Om
det är stridsmän som Karl XII och
hertig Magnus, troshjältar som Birgitta,
konstnärer som mäster Andreas i Sankt
Göran och draken eller endast en fri
och trotsig odalman som Folke Filbyter,
alla ha de en stjärna att följa, och alla
invecklas de för den skull i bitter kamp.
Samma språk som prosaböckerna tala
dikterna. Där är barrikadsångaren, som
för upprorets heliga sak sliter alla kära
band:
Glöm fadern, som sitter på tröskeln kvar,
glöm hustrun vid vaggan där hemma,
ty högre än maka och barn och far
dig ropar klockornas stämma!
Där är älskareni »Barndomsvännerna»,
som vill trotsa allhärskarinnan Venus:
Blott den ett storverk på jorden hinner
som i tankar går kall förbi hennes famn.
Hur blek hennes sinande lampa brinner
mot den kärlek som över ditt arbetsbord
slår lågande tankar om himmel och jord!
Där är Djävulen, som vill utbyta
all världens makt och rikedom mot
grubblarens tigande ensamhet, och
enslingen, som sedan de jordiska banden
blivit honom främmande, talar till
aftonstjärnan som till sin älskade och
förtrogna:
När tistlarna susa på klyftans brant
för vindarnas sista kåre,
förtror jag åt dig vad jag aldrig sagt
den jordiska brud, som vid hjärtat jag lagt,
att hon ej skulle svara: Du dåre!
Där är den ensamme under
stjärnevalvet:
Mig jorden blivit för kall och trång.
Med gäckar jag drack och åt.
Där är till slut grubblaren på sitt
rum, som ser mot högre värden än dem,
han försmår:
Den lärdom sist dock var bär hem
att Kains barn ej akta.
Mot det som högre är än dem
mitt hjärta öppnas sakta
I det korta dramat Spåmannen har
Heidenstam samlat alla dessa
motsatspar i ett, angivet i den gamla formeln
Eros-Apollon. Siaren Eurytos går
under på sitt försök att tillgodose bägge
dessa makters krav. »Son av mull»,
tillropar honom Apollon i slutorden,
»två gudar mäktar du ej tjäna, därtill
blev din kraft för ringa.»
Det lilla dramat är som konstverk
inte märkligt, men det rymmer nyckeln
till det djupast kända i Heidenstams
dikt. Ty det dilemma som spåmannen
förgäves söker lösa sig ur, är, fast det i detta
stycke angivits i starkt förtätad
formulering, detsamma som alla Heidenstams
gestalter haft känning av. Apollon är
ju nämligen icke endast spåmännens
gud utan också diktkonstens,
överhuvud det andligas representant bland de
olympiske. Eros är likaledes för
Heidenstam inte bara kärlekens gudom,
minst av allt endast sinnlighetens; han
representerar alla de jordiska
lockelserna och banden i gemen, realiteternas
värld gent emot det ideella strävandets.
Man behöver endast parallellisera några av
replikerna i detta drama med motsvarande
i Heliga Birgittas pilgrimsfärd, denna i
sin tur med Karolinerna eller
Bjälboar-vet för att finna, hur öppet diktaren
här lämnat oss tydningen av sin chiffer.
Varför har han valt alla dessa hårda,
olösliga konflikter till en ständigt som i
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
