Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Två dikter. Av Erik Brogren - Nästet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Brogren
och dock, när mitt hjärta talar till mig själv,
så säger det
att hon möjligen dock
älskar mig åter,
mig, strykfågeln.
Såsom det alltid plär ske
att man älskar det man saknar,
om även det är ett intet,
som icke är saknad vardt.
Och hon har byggt sig näste
i högsta granen i skogen,
i trädets topp,
vaggande för vind,
värmt av solen;
ett bo för sig själv,
ett litet hem av stickor och strån
med innanrede av finaste dun
och fjunen
som tagits från korgblommors penslar.
Och ibland
ser jag hennes kvicka huvud över randen
vridande sig rundt mot alla väderstreck
med ögon sökande i fjärran;
efter mig,
säger jag till mig själv.
Men rundtom guldfågelns näste
går min flykt och sång
i vida ringar
av kärlekens varsamhet,
ty jag vet
att för mina tunga klor i det redet,
om ock för ett ögonblick blott,
skulle det lilla nästet brista.
Men icke förty
flyger jag det rundt, rundt
i vida ringar
och sjunger om det som vore det mitt,
det hemlösa hjärtats näste:
strykfågelns irrande sång
om guldfågels rede i paradis.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
