Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
i en våldsam befriande gråt, och kanske
får han på detta sätt kraft att arbeta sig
ur det helvete, varom boken handlar. Som
ett led i en tilltänkt trilogi kan boken
kanske få en djupare mening, men
betraktad för sig verkar den enbart kaotisk.
Konstnärligt sett är David Ramms arv
utomordentligt löst hopfogad. Berättelsen
är uppdelad i tre delar, och dessa
sönderfalla i sin tur i fristående kapitel. Man
kan verkligen här med skäl använda ordet
»sönderfalla». David själv är alldeles för
hållningslös för att upprätthålla läsarens
intresse, och författaren måste därför kasta in
honom bland mer eller mindre främmande
»vänner». Dessa bifigurer tagas upp och
försvinna ganska ändamålslösa och innan
de avskedas ha de ofta sjunkit ned till
tomma hölster från att ha varit levande
människor. Där finnas många våldsamt
stämningsladdade scener, men dessa
fördunklas och skymmas av de andra allt för
många onödiga eller outförda.
Författaren äger säkert ett för oberäkneligt lyriskt
temperament för att kunna hålla stämningen
uppe något längre stycke i sträck, då det
gäller det episka, och man har ett trist
intryck av att han annars inte skyr att
skriva invita Minerva.
Egentligen pekar boken på något helt
annat än händelseförloppet. Alla dess
gestalter ha ett ofrånkomligt behov av att
bikta sig och skrika ut sin livsångest i ett
mänskligt öra. Det är detta behov av att
tala ut sjuka hemligheter eller lyfta ifrån
sig för tunga livsbördor som driver vännerna
till David Ramm och honom till dem. I
bokens början träffar han på en resa i
Nordamerika en landsman, som besticker honom
med sin konstlade behärskning och förmår
honom att först smaka på det farliga opiet.
Först under ett sådant rus kunna de klä
av sig nakna för varandra. I nyktert
tillstånd »revo de bara sönder varandra, sutto
moltysta efteråt och bara svettades ångest,
talade igen för att påminna varandra hur
komplett omöjligt det var att leva, hur
vansinnigt smutsiga de kände sig, då de
hemsöktes av sina minnen». Hela detta
onaturliga och sentimentala samliv verkar
hjärnuppmjukning, hysteri och ynkedom i
utpräglad grad. Hemkommen blir David
äter ett motståndslöst byte för Alexander
Nilenius, en slug och blöt lögnare, som
låter honom lyssna till skenfagra berättelser
om egen godhet och andras ondska,
samtidigt som han söker visa »vännen», att
denne inte är en bit bättre själv. Denna
klibbiga omänniska suger sig så fast vid
David, att han inte kan rädda sig undan
annat än genom hemlig flykt. I
huvudstaden möter David åter haschischätaren,
som under ruset berättar om sitt möte med
Den oändlige på Jakobsgatan. Denna
nattstämning äger en stor och sällsam
innerlighet, och det blir en verklig uppenbarelse,
när nattsuddaren möter Honom. »Han
var i mig, som skjutit skunken, han var i
djurets orenhet, i skökans spott och spyor,
i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de
brinnande rosorna på damens kinder. Han
var i gatstenen och inne i mitt stackars
darrande hjärta. Herre, viskade jag, vad
du är stor och förfärlig, vem vågar sätta
sig upp mot dig?» Hymnen fortsätter ännu
en stund med samma kraft. Sämre vän
är haschischätaren kan man ha, men när
David nämner honom som den ende, ligger
repliken »vad du måtte vara grymt ensam»
hemskt nära. Ju större Davids nöd blir,
med desto mindre nöjer han sig dock.
När han blivit förälskad i »sin broders
hustru» söker han göra en gatflicka till
sin förtrogna, men hon somnar i sängen
medan han berättar om sitt liv och sin
kärlek. Den slutna kretsen kring
människan och hennes tafatta och fåfänga försök
att gå över kritstrecket framträder här med
skakande tydlighet. När förhållandet
brustit, biktar sig David för en uppasserska
lika groteskt förgäves. I sin kamp mot
vansinnet talar han om syndernas förlåtelse
med en träbock, som han kallar Larsson
och gör till filosofie kandidat. Det är klart,
att han i dessa bikter skall tala om
hemliga ting, särskilt kanske sexuella förvillelser,
som han annars inte berör, men som i
sådana stunder komma nödvändigt och
därför också berättigat.’ Den starkaste
ensamhetskänslan möter man dock ej hos
David eller hans »vänner» utan hos den
bedragne äkta mannen under dennes
vidriga upptäckt av hustruns otrohet. Han
talar osammanhängande och uttömmer sig
i falska stötar men verkar just därigenom
så ohyggligt mänsklig. Dan Anderssons
syn på äktenskapsbrottet, som han präglat
i de bibliska orden »Din broders hustru»,
får i denna scen en hemsk bekräftelse.
Alla människors kval och ensamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
