Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
deras lönlösa kamp att nå varandra och
deras rörande behov att finna någon som
lyssnar, detta blir det bestående intrycket,
men man får det genom lösa scener, ej
genom bokens konsekventa eller
konstnärligt bestämda handling. David Ramms
arv är egentligen ingen berättelse, utan en
rad över olika människoöden formade
lyriska bekännelser. Här som alltid är Dan
Andersson innerst balladdiktare, och några
av bokens glanspunkter äro de däri inlagda
visorna. Det är glädjande att se, att Dan
Andersson fortsätter att skriva vers, ty det
råder knappt något tvivel om att han i
den formen har att ge sitt bästa och mest
behövliga. Vill han fortsätta med prosa,
måste han från David Ramms arv gripa
tillbaka på De tre hemlösa, vilken efter
ett års förlopp verkar kanske än mer
betydande än vid framkomsten.
Hjalmar Bergman är den ende av den
äldre generationen som rör sig i en med
de unga befryndad romantisk riktning. I
själva verket har han gått en mycket
självständig väg, och det knappa erkännande,
som kommit många av hans böcker till
del, beror nog inte sä litet på hans tvära
avvikelser mot sina kolleger. Nekas han
dock inte, att häris våldsamt anspända och
nyckfullt invecklade historier stundom verkat
starkt kaotiska. Det är då särskilt
glädjande, att hans sista bok Markurells i
Wadkdping utmärker sig för en klar och
meningsfull mänsklighet, som bestämt vittnar
om ett genombrott i hans produktion.
Boken har också haft en stor och obestridd
framgång, och det är en kritikers
tacksamma uppgift att bekräfta, hur välförtjänt
den varit.
Kommer man från Bergmans tidigare
böcker till Markurells i Wadköping, verkar
det som författaren vaknat ur en oredig
dröm och skådade in i verkligheten med
sina drömsjuka ögon plötsligt nymornade.
Naturligtvis fortsätter Bergman också här
sitt outtröttliga fantasispel, men han har
liksom anvisat en annan plats åt det.
Hela första hälften av boken är en komedi,
ljus och lätt och skiftande som den klaraste
försommardag. Det överintensiva han
brukar inlägga i varje situation verkar här
skälmskt upptåg av en ostyrig Puck. Fullt
Dickensvärdig är den groteska scen, då
Markurell under sonens studentexamen bjuder
rektor och censorer på frukost i
kollegierummet. Man frågar inte, om detta är
sannolikt. Hela scenen är där, och har
den ej existerat i verkliga livet, och kan
den inte existera där, är det fullkomligt
likgiltigt, ty den lever i Bergmans skildring
med en påtaglighet och ett inre
sammanhang, som gör den fristående i samma
mening som livet självt.
Scenen visar Markurell på höjdpunkten
av inre och yttre maktfullkomlighet. Denne
uppkomling har en öm punkt, och det är
omtanken om sonen. För hans skull har
han utbildat sin lätthet att buga och sin
förmåga att hålla sig framme till ett
våldsamt maktbegär, och han har redan hela
Wadköping ekonomiskt i sin hand. Av
fruktan för att sonen skall kuggas lössläpper
han nu samma smidiga egenskaper
gentemot de lärda herrarne och stränga
ämbetsmännen, mjukar upp dem med en överdådig
frukost och binder dem med en stor
donation till läroverket, som uppkallas efter
dagen och sonens då avlagda examen.
Denna överrumpling är Markurells sista
framgång, och den rymmer i sig en
fasansfull peripeti,
En av professorerna kommer att helt
oförvarandes röra vid en hemlighet i fru
Markurells liv. I själva verket har
Markurell alis ingen son, utan i stället är hans
störste gäldenär far till pojken. Markurell
fäster sig inte mycket vid orden, men när
han oväntat ställes ansikte mot ansikte med
sonen, ser han likheten. Därmed börjar
en kris i Markurells inre, som förlöper på
några korta timmar men som i verkligheten
har något av den stora konstens evighet
över sig. Man måste ovillkorligen tänka
på den stora judiska tragedien om Job.
Där är en ren yttre likhet, när Markurell
sitter på sitt kullvräkta och sönderslagna
kassaskåp och hans vänner förgäves söka
trösta honom. Men där är också den
verkliga likheten, ty spelet gäller här intet
mindre än en människosjäl. Man kunde
likna hela uppträdet vid en enda lång
födslovånda. Det enda mänskliga hos
Markurell har förut varit hans förhållande
till sonen, nu födes verkligen människan
inom honom själv. Ur sin kris går
Markurell tunn och utsliten till det yttre, men
han har funnit frid med den själ han knappt
vetat av.
Hur bra Markurells i Wadköping än
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
