Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Lindroth
Fot. Rahmn, Malmö.
Otto von Friesen.
tempel»; trädet ifråga, som nämnes i tidig
medeltid, antages ha varit en idegran.
— Bland svenska forskare som här med
andra utgångspunkter samarbeta med
språkmännen vill jag särskilt nämna E.
Hammarstedt, N. Lithberg, Martin P.
Nilsson och C. W. v. Sydow.
Också runologin har intagit en
högeligen gynnad ställning under det senaste
decenniet. Orsaken är till en del
densamma som haft samma verkan inom
arkeologin: det oavbrutet inströmmande nya
forskningsmaterialet. Det dominerande
namnet på området är ovedersägligen Otto
von Friesen. I ett stort antal
avhandlingar har han nedlagt sina skarpsinniga
rön rörande en hel mängd enskilda
runinskrifter, oftast sådana med kulturellt
betydelsefullt innehåll — jag framhåller
exempelvis »Historiska runinskrifter»,
»Koppardosan från Sigtuna», framförallt
avhandlingen om »Lister- och Listerbystenarna i
Blekinge» med deras svårtolkade inskrifter
från tiden omkr. 700 —; och dessutom
har han givit oss högst värdefulla
sammanfattningar av runologins nuvarande resultat,
till vilka han själv i väsentlig mån
medverkat. Om den märkliga Rökstenen, som
även under dessa år varit föremål för
debatt, väntas då detta skrives en med spänning
motsedd avhandling av v. Friesens hand.
Av det stora, av Vitterhetsakademien
utgivna verket »Sveriges runinskrifter» har
nu vol II, Östergötlands runinskrifter,
fullbordats genom Erik Bråte, som ävenledes
publicerat andra runologiska uppsatser, bland
vilka särskilt den om det ryktbara
Piræus-lejonets inskrift förtjänar allmännare
uppmärksamhet; det är en upplänning som
fistat inskriften på 1000-talet.
V.
Den andra disciplin som sades nära
sammanhänga med mytologin var
namnforskningen.
Om någon gren av den nordiska
språkvetenskapen kan sägas vara aktuell, så är
det denna. Detta faktum torde kunna
tillskrivas såväl den nutida forskningens
vändning åt det konkreta och kulturellt givande
som den omständigheten att tiden kan sägas
ha mognat för namnforskningen. Jag tänker
då egentligen på ortnamnsforskningen.
Detta är en mångsidig och krävande
disciplin, en hel del förutsättningar måste
finnas tillreds både inom språkvetenskapen
och inom angränsande vetenskaper, innan
den syntes kan uppstå som ofta först gör
tillfyllest vid tolkning av ortnamn.
Mycket har till ortnamnsforskningens
blomstring bidragit, att en kunglig kommitté
sedan 1902 arbetar på en systematisk
undersökning av hela vårt lands ortnamn.
Det nu så godt som fullbordade norska
gårdnamnsverkets andel får icke heller
förglömmas. Ett symptom på blomstringen,
men i än högre grad en äggelse till nya
insatser, är sedan 1913 namnforskningens
egen tidskrift, »Namn och Bygd», tör vars
utmärkta skötsel särskilt huvudredaktören,
doc. J. Sahlgren, som redan tidigt
målmedvetet ägnat sig åt denna forskningsgren,
förtjänar beröm.
Kungl. Ortnamnskommitténs arbete har
icke fortskridit särdeles raskt; i år
föreligger Älvsborgs län, det först till
behandling upptagna, huvudsakligen avslutat.
Mycket arbete ligger bakom. Verket har sina
brister, men det finns grundad anledning att
tro, att dessa väsentligen bli avhjälpta i de
följande banden (särskilt vet man, att
uppställningen kommer att omläggas till
förmån för större läsbarhet). Under alla
omständigheter måste redan vad som kommit
sägas vara vetenskapligt betydelsefullt och
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
