Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr an Stockholms teatrar
de sig som brutna liljestänglar åt var sitt
håll, nästan vidrörande golvet med sina
oroliga huvuden. Man tyckte sig ha sett
detta förut på någon teckning av
Chodo-wiecki, framställande kärlekens verkningar.
Det var stil i framställningen. Och
skall Stella ges, vilket väl av både
litteraturhistoriska och teaterhistoriska
synpunkter är det rätta, måste man säga, att
Reinhardt valt den rätta formen.
Realistiskt givet är stycket omöjligt, och
Reinhardts Stella-framställning är ytterligare ett
av de många bevisen, hur den märklige
teaterledaren kan sätta sin strålkastare på
och aktualisera litterära företeelser, som
nästan fått museal karaktär. Fernando—
herr Wilhelm Dieterle såg ut som en ung
Goethe och gjorde allt vad man kunde
begära av Fernandos ganska storartat
ömkliga figur. Cecilie—Agnes Straub,
kvinnan med de äldre rättigheterna, hade
i sin smärta något av klassisk rörande
höghet, och det var nog alldeles riktigt
med det hysteriska
inslaget mot slutet, då hon
talade upp sig till någon
sorts onaturlig
offerhänförelse.
Stella spelades av
Helene Thimig. Hänförande
och själisk eller onaturligt
krystad? Den frågan
gjorde man sig. Det
»rättaste» är visst för
närvarande att tycka det
första, åtminstone i
Centraleuropa. Men så stor
centralmaktsvänlighet kan
icke fordras av en svensk.
Det blir något hiskligt
med den renodlade
själfullheten utan något
kroppsligt underlag.
Åtminstone blir det det på
scenen. När man, som
ofta skett under de sista
decennierna, litterärt vid-
rört erotiska komplikationer, bruka
vanliga hyggliga människor hänvisa till de
»sunda» klassiska författarna, Goethe och
Schiller och sådana där, som ej sysslade
med dylika otrevliga saker. Helt säkert
voro samma sorts människor på 17
ootalet mycket upprörda, då Goethe kom ut
med Stella och dess försvar för
dubbelförhållanden, och kallade det för både
onyttigt och obehagligt att skriva om sådant.
Doch wem es just passiret
förefaller det ganska viktigt och intressant,
och därför blevo nog också mången blek
yngling och Fräulein ännu blekare, när de
sågo Stella på scenen. Säkert rådde
emellertid också då en och annan, att på
gammalt hederligt Martin Lutherskt vis
taga sundt, kraftigt och rent på erotiska
ting, icke resonera och deklamera, utan som
den gamle reformatorn säger om erotiska
förhållanden: »Schlage nur frisch zu»
och gift er så fort som
möjligt.
Men tänk om det
skulle komplicera sig i
alla fall. Luther själv
blev dock tvungen att
tillstädja verklig bigami,
nödsakad att skriva till
landtgreven Filip av
Hessen, »att om Eders
furstliga Nåde ändtligen
varder därtill besluten att
hava ännu en äkta maka»,
så rådde han, att detta
äktenskap skulle göras
hemligt.
Naturligtvis skedde
allt detta under stor
sam-vetsoro, men det gjorde
det väl strängt taget
också hos Fernando. Därom
kunna vi, som sett
pjäsen med Reinhardts regi,
icke sväva i okunnighet.
Scen ur Kabale tind Liebe.
Kopparstick av Daniel
Chodowiecki. 1786.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
