Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir i n
skulle säga, har något »un peu canaille»,
men liksom naturen vore mindre tilltalande
utan ekorrar och fjärilar — jag är ej
tillräckligt naturkunnig för att veta, om dessa
också ha något un peu canaille — så
känner man, att även samhället — roligare
är det inte — behöver ett litet tempel
också till den allra gladaste av gratierna.
Det projekterades visst ett dylikt gratiernas
tempel åt Aristophanes, och i detta templet,
helgat åt den ystraste gratien, är Gobette—
Tollie självskriven som prästinna.
Zevs, rättens höge gud, och Cyprien
Gaudet, Frankrikes högsta uttryck för
rättvisan, småle båda, då deras blick faller
på henne.
På Intima teatern har givits ett par
lyckade, väluppsatta och i allmänhet
väl-spelade stycken, två engelska och två ryska.
Av de engelska var det första en
tragi-komedi av Galsworthy, Öga för öga.
Stycket behandlar de sociala
motsättningarna, gentilt folk versus rikt folk. Det
klassmedvetna proletariatet torde ha litet
svårt att intaga ställning i frågan. Pjäsen
är något tungfottrampande, men herr Arehn
hade gjort en rätt sympatisk knöl av Mr.
Hornblower, och det var ingen lätt sak.
Det andra var en komedi, kallad Damen
i skärt av G. E. Jennings. Bägge styckena
ha sannolikt i London gått tusen gånger var.
Det göra alltid anglosachsiska pjäser.
Uppslaget var: en ung elegant dam i skär toalett
— fröken Agda Helin — har alldeles förlorat
minnet och vet icke en gång vad hon
heter. I sista akten visar hon sig — och
det ante mig — vara en mycket förnäm
dam. Det namn, som hon återfick, var
mycket mycket fint, och det bör ju vara
roligt för henne. Oss gladde det ännu
mera, att hon hela tiden såg så delikat
ut som ett litet lamm av färsk marzipan
gör det för en glupsk pojke på
omkring tio.
Pjäsen innehöll dessutom en hel del
rätt roande poänger, men den stora vinsten
var att se fröken Tyra Dörum som Mrs.
Badger, handlande med societetsdamers
avlagda kläder. På tio år — allt sedan
Constance Byström spelade fru Unæus i Ludvig
Nordströms Ybeck ■—- har jag ej sett en
så bedårande fyllkaja. Det är sannerligen
bra litet risk med att supa sig full, då
man blir så trevlig som Mrs. Badger med
tillhjälp av fröken Dörum blev det. Fulla
människor bli ofta litet monotona, men här
var det en sådan klang och färg över
uttrycken, att man endast satt betagen och
lyssnade.
Leonid Andrejev gjorde 1894 ett
självmordsförsök och har sedan i sina
skrifter velat visa även andra mords
eventuella berättigande. Man känner i
Professor Storitzyn, att författaren tillhör de
»sant ryska män» som, de må tillhöra
vilken flygel som helst, den högra eller
den vänstra, under en oändlig melankolisk
kärlek till alla människor sitta med ett
mångtydigt leende och fingra på trycket
till en revolver, funderande på mot vilken
mynningen i »idealisk riktning» skall lyftas.
Intuitivt tycker jag mig känna, att
stämningen i en del ryska hem är i detta
skådespel väl träffad, d. v. s. den sorts hem
en modern rysk författare intresserar sig
för. Det finns naturligtvis andra också.
Man glider med strömmen genom
stölder, hjärtattacker, oädel, brottslig kärlek
och ädel dylik och kommer fram till
slutakten med dess självmord och dess mord,
allt under översvämningshot, ackompanjerat
av romantiskt åskdunder och realistisk
fyllhicka. Skådespelet handlar som så
många andra ryska dramer om livets
hemskhet. Det var en av de starkaste
scener jag övervarit, då makarna Storitzyn
under några minuter tala rent ut.
Knappast har jag från scenen hört något mera
rörande än då den vidrigt uppsvällda och
tafsiga professorskan, spelad med
underbar konst av den allt mer i första ledet
framträdande fru Ellen Appelberg, försökte
hitta någon förmildrande omständighet, och
man fick tårar i ögonen, då maken, sedan
han slungat henne i ansiktet hela sitt
berättigade förakt, fick höra av sin hustru,
hur distrait och likgiltig han varit vid de
praktiska anordningarna vid småbarnens
sjukdom och död, vilket kom henne att för
ett par sekunder flyta ovanpå.
Spelet var en heder för Intima teatern.
Om också fru Appelberg som Elena
Pe-trovna tog priset, så hade dock Viktor
Sjöström både i det yttre och det inre,
både i de häftiga och i de innerliga
momenten format en verkligt god rysk typ,
en skådespelarprestation vilken ingalunda
får förringas därav att han också i filmen
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
