Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell
Ett halft århundrade har gått efter »Une
saison en enfer» — och man börjar stava
på gåtan Rimbaud. Hur förklara en
diktning som denna, framsprungen mellan hans
femtonde och adertonde år, och som har så
oändligen litet om ens något som kan
jämföras med ungdomlig dikt i allmänhet? Hur
tolka hans egen attityd inför vad han
litterärt uträttat, när han lyckönskar sig till att
»ej ha fortsatt sin ungdoms verk, enär det
var dåligt»? Var finna nyckeln in till hans
fullkomliga ensamhet, ensamhet icke blott
i livet utan i hela den litteratur, som var
samtidig med honom? När han slutat dikta,
synes denna litteratur för honom sakna
varje spår av intresse. Till vad han själv
skrivit förhåller han sig som till ett
instrument, brukat — och kastat när det användts
för vad han velat säga. Vid studiet av
Rimbaud har man ryggat tillbaka inför den
absolut världsfrånvarande grymhet och köld,
man känt sig förnimma i hans närhet.
Eller man har velat kritiskt värdesätta och
klassificera honom — misslyckats och givit
tappt. Och slutligen har man fört fram
honom som ett patologiskt fenomen — och
blivit motsagd av honom själv. I de långa
olycks- och äventyrsåren bland afrikanska
negrer har man letat perspektiv och tydning
av hans företeelse. Det har fört långt.
Man säger sig nu vara på väg till
dokument, som kunna bevisa, att Rimband mot
slutet av sitt liv blivit en vildarnas
religionsstiftare.
Är »Une saison en enfer» något utöver
en dikt? Är den Rimbauds tidiga och
profetiska testamente? Har den mera
anspråk på förutsättningslös anammelse än på
litterär och biografisk analys?
Och blir det då, såsom Paul Claudel
slutformat några reflexioner inför Arthur
Rimbaud, enkelt och allvarligt fråga om
att tro eller icke tro? Tro på en mission,
som med honom ledde utom livet och
bortom dikten?
*
Om det sista skedet i Rimbauds
oros-drivna ökenliv lämna hans brev en vildt
gripande skildring. De berätta hur han
lägger den ena planen efter den andra —
för att se dem nästan alla gå om intet.
Åt sin ensamhet vill han skänka intresse
genom omfattande vetenskapliga studier,
och de understundom telegrafiskt korthuggna
epistlarna till modern åtföljas mycket ofta
av långa bokrekvisitioner. Den forne skalden
sysslar med projekt inom mekanik,
sågverksrörelse och skeppsbygge, läser stora verk i
metallurgi, hydrologi och gruvvetenskap.
Vildarnas språk behärskar han fullkomligt
och mediterar varje dag över sin Koran.
Några tiotusental francs har han så
småningom förtjänat — han väntar nu att den
lilla förmögenheten skall bli så stor att den
ändtligen kan tillåta honom en oavhängig
och någorlunda angenäm resetillvaro. I
rädsla för att deponera sin tillhörighet
någonstädes släpar han omkring den tjugu kilo
tunga penningpåsen fastbunden vid bältet.
Och knappast har tanken vaknat på en
hemresa efter de många vildmarksåren förrän
sjukdomen bryter honom. Han befinner
sig då i Harar, ensam med negrer och utan
någon läkare. Han låter fabricera en bår,
och på denna bäres han under 12 dagar
genom 300 kilometers öken ned till Aden.
Där lägges han in på det europeiska
lasarettet, får veta att sjukdomen har en mycket
allvarlig karaktär och hör läkaren börja
tala om amputation. »Jag har blivit ett
skelett», skriver han, »man är rädd för mig.
Min rygg är ett enda sår, jag sover icke
en minut». Så lämnar han Aden, inskeppar
sig för Marseille, och efter gränslösa lidanden
når han L’hopital de la conception, där
amputationen företages. I några följande
brev utropar han sin förtvivlan över att
han, den otröttlige färdemannen, nu är
krympling, och han skrattar isande kallt åt
sina fåfänga, löjliga försök att hoppa
omkring på kryckor. Resignation och
grämelse avlösa varandra. »Då och då
lyckas jag skutta i väg ett hundratal steg
på mina kryckor ■— så måste jag sätta mig
igen. Mina händer hålla inte ut. När
jag hoppar kan jag inte en sekund taga
ögonen från min enda fot. Huvudet och
axlarna krypa längre och längre framåt, och
jag blir kutig som en puckelrygg. Jag
skälver när jag ser människor och föremål
röra sig omkring mig, och jag fruktar ramla
omkull och bryta också det andra benet.
Man skrattar där jag skuttar fram. När
jag sätter mig, darra mina händer i
nervositet, armhålorna äro såriga, och jag ser ut
som en idiot. Misströstan griper mig, och
jag blir sittande som en lam, börjar tjuta
och väntar på natten, som dock inte är
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0266.html
