Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms musikliv
Vid sidan av denna konsert tedde sig
den första symfonikonserten tämligen blek.
Man hörde Brahms’ rustika serenad D-dur
och en pianokonsert av Mozart, den
senare f. ö. ytterst smakfullt och stilenligt
tolkad av den franska pianisten Nathalie
Radisse. Adolf Wiklund stod som en
vederhäftig ledare för den orkestrala delen
av konserten. •— Vid en av Stefan Strasser
dirigerad konsert introducerades Pfitzners
scenmusik till »Kätchen von Heilbronn»
— personligt betonad, formfulländad och
alltigenom betydande musik med starkt
naturlyriskt inslag. Man har skäl förvåna
sig över att en så framträdande
tonsättar-fysionomi som Pfitzner aldrig förekommer
på våra konsertprogram. — Fjärde
symfonikonserten presenterade en av det yngsta
Tysklands pianister, Eduard Erdmann. Hans
interpretation av Rachmaninoffs
pianokonsert N:o 2 blev onekligen en av
konsertsäsongens större upplevelser. Erdmann
hör icke till »die viel zu vielen» bland
samtidens pianister, som i huvudsak odla
den rent maskinella delen av musiken.
Erdmann är främst musiker. Han har
ungdomens hela fond av hänförelse för sin
konst, han har elden som brinner och
ljuset som lyser inom sig, och han spelar
med något nästan vulkaniskt våldsamt och
intensivt i anslaget och med något
brusande och brännande i känslan.
Rachmaninoffs melodiskt schwungfull opus kom
sålunda att framstå i bästa dager, icke
minst därigenom att hovkapellet under
Armas Järnefelts ledning tycktes smittas av
den unge konstnärens eldiga temperament
och klingade storartat. En novitet vid
samma konsert var Richard Strauss’
orkestersvit ur »Bürger als Edelmann» —
förtjusande kvick och fyndigt arkaiserande
musik med några starka nypor harmonisk
peppar i den eljest ofarliga anrättningen.
Skrivet för liten orkester och ypperligt
in-strumenterat visade sig opuset som en
alltigenom underhållande och roande skapelse.
— På grund av den framgång Operan
rönt vid Erdmanns första uppträdande gav
institutionen en extra konsert, varvid den
unge pianisten ånyo spelade Rachmaninoffs
konsert n:o 2 samt vidare föredrog några
pianosoli, bl. a. »Eine Naturtrilogie> av
den nordtyske modernisten Heinz Tiessen.
Detta verk visade sig vara en verkligt
intressant bekantskap. Tiessen har av
Debussy, Cyril Scott o. a. modernister
hämtat starka intryck, men hans musik
äger ändå sina rent personliga drag.
Ostpreussare till födseln har han i sin musik
detta svårmodsbräddade, molltunga, som
oftast vilar över hans hemtrakts kärva
natur — man märker tydligt detta i
ytter-satserna. Hans konst talar ett mången
gång ultraradikalt harmoniskt men alltid
sundt och manligt språk, och den
hängivenhet varmed pianisten tolkade verket bidrog
till att förstärka det goda intrycket.
Naturligtvis har K. Teatern också
hedrat Beethovens 150-årsminne ■— liksom
man, som en Wienerkritiker skrev, förut
firat hans 149-årsminne och komme att
fira hans 15 1-årsminne — med en konsert,
vars mest framstående del var Armas
Järnefelts förnäma tolkning av femte
symfonien.
Konsertförettingen har under den svunna
säsongen bestått sig lyxen av icke mindre
än två utländska (tyska) dirigenter vid
sidan av professor Schneevoigt, samt
dessutom vid behov anlitat vad vårt land
rymmer av inhemska kapaciteter — Hugo
Alfvén, Ture Rangström, Tor Mann och
Kurt Atterberg.
Först några ord om Georg Schneevoigt.
Vad han uträttat genom att av en från
början rätt heterogen musikerskara
uppfostra och disciplinera en förstklassig
symfoniorkester måste förvisso anses som en
konstnärlig prestation av stora mått. Han
har sålunda varit den som huggit ut
konturerna och linjerna i graniten; det må
sedan vara andra tillåtet att arbeta vidare,
att fila av och fullborda vad han påbörjat.
Faran att orkestern genom för många
dirigenters sig från varandra skiljande
synpunkter och ideer förlorar i klang och ton
ligger ju nära till hands — man kunde
också märka hur svårt musikerskaran i
början hade att anpassa sig efter en
kapellmästare som d:r Stiedry med dennes
på en nyare tids riktlinjer baserade
musikaliska uppfattning, och hur i mångt och
mycket forteklangen kom att verka rå och
brutal. I fortsättningen visade det sig
emellertid tydligt att orkestern villigt och
förstående formade sig efter ledarnas
intentioner och i klangligt avseende icke
lämnade något övrigt att önska — alltså
en anpassningsförmåga som godt kan mäta
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
