Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i vår tid. Där ligger »Den stora
vredens» storhet och kardinala betydelse.
Den, som ej känner detta verk, har gått
miste om en av de viktigaste nycklarna till
kunskapen om svensk folksjäl och
folkanda. Det finns bara ett enda namn,
som i detta sammanhang kan
ifrågakomma bredvid Högbergs, och det är
August Bondessons. Båda voro födda
bönder, båda ha andligen talat stannat
bland folket, båda ha samlat folkets
minnen, Bondesson visor, Högberg
fornminnen och fornsägner. Men medan den
förre endast var iakttagare, råkade den
senare vara skald och vetenskapsman
och tänkare.
Högberg står som dylik representant
för Sveriges menige folk även i en
annan konstellation än den ovan nämnda
litterära. Det är en rätt märkvärdig
konstellation i vår andliga historia, och
den har sina rötter förnämligast i
Ångermanlands och Västerbottens ådalar. Dess
främsta namn äro tre: Strinnholm,
historikern, Strindberg och Högberg. Alla
tre bära de tydligt märke av sin
härstamning från Nord-Sverige, som
Högberg talande benämnt »frihetsrörelsernas
och folkrörelsernas svenska härd».
Strinnholm står som en folkets taleman inom
historieskrivningen, där han är en
motvikt mot Geijers kungadyrkan, Strindberg
står som dess taleman i den politiska
kampen, Högberg slutligen är dess
andlige tolk. Han upptar i sig, kan man
säga, de båda andra och ger folkets
andliga porträtt.
Det är med andra ord bland de
stora folk- och frihetsrörelsernas svenska
representanter, man har att söka Olof
Högbergs plats. Man måste klassera
honom och hans stora verk inom de
ramar, som omsluta de folkligt religiösa
och folkligt politiska rörelserna, och som
sådan har han släktskap med män som
Læstadierna i början av förra seklet,
litterärt med en Fabian Månsson i nutiden,
fast han är huvudet högre än
kamraterna.
Medan sålunda Heidenstam och Selma
Lagerlöf symbolisera och representera
de forna styrande och regerande
klasserna i Sverige med deras speciella art
av livsåskådning, religion och sedvänjor
och Strindberg representerar en
vacklande övergångsform av folklig färgton,
sådan de ännu vid 1800-talets midt
odeciderade städerna framskapade, finner
man i Olof Högberg den klara och
bestämda representanten inte bara för
folket utan för folkets livsåskådning,
religion och sedvänjor och dess kamp mot
överklassen i dennas olika former.
Högberg är följaktligen Heidenstams och
Lagerlöfs sociala antipod, och hur
paradoxalt det än må låta är han en långt
djupare och radikalare demokrat än den
vacklande Strindberg, men just genom
sin ärvda enhetlighet i livssynen saknar
han dennes på ett splittrat inre beroende
sporadiska revolutionsutbrott.
Det är då av ett allt annat
bortskymmande intresse att få någorlunda
klart för sig, hur denna Högbergs ärvda
ståndpunkt tar sig uttryck framför allt
i »Den stora vreden». Kan denna
ståndpunkt fås att framträda skarpt och klart
ur verket ifråga, har man också lyckats
fast förankra detta i vår svenska andliga
historia, och detaljmätningarna av dess
litterära longitud- och latitudläge samt av
dess inre byggnad kunna ogenerat börja.
Vi ha nu alltså att efter ovan gjorda
summariska kartskiss av Högbergs egen
plats i vår moderna litteratur övergå
till »Vreden» och hans ställning till den
och genom den till nationen.
På den då första naturliga frågan:
hur framträder Olof Högberg i »Den
stora vreden», blir svaret det kanske
för de flesta överraskande: som den
norrländska skogens historieskrivare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
